Efter knappa två år som ordförande för den nämnd inom Göteborgs universitet (GU) som styr lärarutbildningen, lämnar jag deltidsuppdraget och återgår till min tjänst på Chalmers. Skälen till min avgång är i första hand universitetsledningens och den centrala förvaltningens svaga stöd till "min" nämnd, samt hanteringen av frågan om en eventuell ny organisation av lärarutbildningen.
Lärarutbildningen är GU:s i särklass största yrkesutbildning med drygt 1 200 nya studenter varje år. Detta gör utbildningen jämförbar i antal studenter med Chalmers samtliga tolv civilingenjörsutbildningar. Totalt finns det 4-5 000 studenter i lärarutbildningen bara i Göteborg och den kostar skattebetalarna en kvarts miljard kronor om året. Att få ut så mycket bra utbildning som möjligt av dessa medel framstår som en god samhällsinvestering och därmed något att sträva mot.
Mitt intresse för lärarutbildning och skolan är drygt tio år gammalt och har resulterat i lärarfortbildning, CD-spel och debattartiklar. Jag visste från början att uppdraget som ordförande för lärarutbildningsnämnden var svårt i ett så decentraliserat universitet som GU, men att det skulle vara så besvärligt blev en överraskning. Mer än en gång har känslan av att agera "nyttig idiot" smugit sig över mig under tiden som ordförande. En känsla av att gå andras ärenden i smått som i stort.
Samlat ansvar
Vad är det då som gör lärarutbildningen så besvärlig att styra (i Göteborg)?
Sedan 2001 har vi en "förnyad lärarutbildning" som enligt riksdagsbeslut skall styras av ett särskilt organ med ett samlat ansvar för lärarutbildningen och forskning som knyter an till denna. Den förra universitetsstyrelsen fattade också i mars 2001 ett beslut om att inrätta Utbildnings- och forskningsnämnden för lärarutbildning, UFL, med tillhörande kansli.
UFL fick således, med stöd av lagen, det samlade ansvaret och makten över pengar och kursplaner, och skulle tillsammans med GU:s fakulteter och regionens skolor skapa en bra lärarutbildning.
Då UFL passar dåligt in i GU:s struktur med sina starka fakulteter, har det från början blåst motvind i arbetet med att förverkliga den förnyade lärarutbildningen. Speciellt utsatt har UFL:s kansli varit - mot UFL har alla kunnat enas.
Trots snålblåsten har starka individer i nämnd och på kansli skapat en nationellt erkänd forskarskola för lärare med starkt stöd från Göteborgs stad och omgivande kommuner. En hotande kris för en del av "lärarpraktiken" (som nu kallas verksamhetsförlagd utbildning) vändes av UFL:s kanslichef till ett framgångsrikt projekt med Mölndals, Alingsås och Göteborgs kommuner. I Lärjedalen har en helt ny lärarutbildning med stark koppling till socionomutbildningen påbörjats.
Att fakulteterna inte hyllar ett överordnat organ som styr över en avsevärd del av grundutbildningens medel är begripligt, men nödvändigtvis inte framsynt. Men att universitetsledningen, inklusive delar av den centrala förvaltningen, inte heller stöder ett av styrelsen inrättat organ och dess myndighetsutövning är allvarligare.
Varje år har UFL ensamt fått försvara den av universitetsstyrelsen 2001 beslutade, men ständigt ifrågasatta, tågordningen om hur pengar mellan fakulteterna skall fördelas för lärarutbildning. Den kamerala delen av den centrala förvaltningen har hejat på fakulteterna, tvärt emot universitetsstyrelsens beslut.
Som extern ordförande från Chalmers har jag behandlats välvilligt för mina försök att tackla några problem inom lärarutbildningen. Ett exempel var ett av mig initierat rådslag med syftet att öka samverkan mellan ämnesteoretisk och ämnesdidaktisk expertis inom lärarutbildningen.
Ur skyttegravarna
Min förhoppning var att någon/några skulle komma upp ur skyttegravarna och mötas i ingenmansland, lärarutbildningen till fromma. Inget av detta blev tyvärr verklighet. Tvärtom framstod motsättningarna som ännu tydligare, liksom bristen på ledarskap, ansvar och mod att våga bryta invanda mönster. I förlängningen drabbar denna brist på samarbete våra barn i klassrummen.
Jag tror att det bästa som nu kan hända är att lärarutbildningen vid Göteborgs universitet utsätts för konkurrens. Chalmers borde kunna ta ett initiativ och fundera över om man inte skulle kunna erbjuda lärarutbildning för alla åldrar i skolan i sina "kärn-ämnen" matematik, kemi, fysik, teknik, data och design tillsammans med regionens skolor.
Utbildningen i pedagogik och didaktik kan kanske ges i samarbete med Högskolan i Borås, som ju aspirerar på att bli ett professionsuniversitet.
Med Chalmers i lärarutbildningen skulle en aktör van vid yrkesutbildning och samarbete med det omgivande samhället komma in på arenan. Mötet mellan ingenjörsutbildningens problemlösarkultur och lärarutbildningens problematiserande och reflekterande kultur tror jag kan bli mycket fruktbar. Kanske skulle ytterligare en lärarutbildning i Göteborg också innebära en välbehövlig injektion för universitetets dito!
