Universitetskanslerämbetets granskning av landets ingenjörsutbildningar visade att Chalmers är i topp, 43 av 45 granskade utbildningar har mycket hög eller hög kvalitet. Bedömargruppernas ordförande framhöll på GP Debatt (29 okt 2013) att en framgångsfaktor är att Chalmers anammat Bolognareformen och infört ett 3+2-system för sina civilingenjörsutbildningar, först en treårig kandidatutbildning följt av en tvåårig masterutbildning.
Den uppdelningen gjorde det också möjligt för Chalmers att starta gymnasielärarutbildning i matematik, naturvetenskap och teknik hösten 2011 i form av ett masterprogram – Lärande och ledarskap.
Chalmersutbildade lärare
Att Chalmers ville starta lärarutbildning motiverades av ett antal skäl:
*Chalmers är beroende av att kunna rekrytera kunniga studenter och bristen på behöriga lärare i gymnasiet är ett hot mot vår existens.
* Chalmers många studenter utgör en stor och stabil bas för att utbilda framtidens lärare.
*Studenterna på vårt lärarprogram får både en gymnasielärarexamen och en civilingenjörsexamen med möjlighet till många intressanta jobb.
*Skolämnena matematik, fysik och kemi får med en Chalmersutbildad lärare extra samhällsrelevans i och med lärarens ingenjörsbakgrund.
Så långt är allt gott och väl men det interna söktrycket till programmet är sedan starten hösten 2011 inte så högt som vi skulle önska. Skälen till det relativt låga intresset är flera, men som jag bedömer det, i stort sett utanför Chalmers kontroll.
Jag menar att två aktörer – skolhuvudmännen (ledningar i kommuner och friskolor) och lärarfacken – måste ta ett mycket större ansvar för skolfrågan i praktisk handling.
Politikernas reaktion överraskade
I december presenterades det som i media har kommit att kallas Pisa-chocken. För Chalmers var de sjunkande resultaten inte överraskande. Vi har i våra egna undersökningar av matematikkunskaperna hos förstaårsstudenter sett samma tendens under lång tid. Mer överraskande var politikernas reaktion, en orgie i att lägga ansvaret på någon annan.
Tyvärr kom nog Pisa-resultaten alldeles för nära valet 2014 för att den som hoppas på politisk kraftsamling över partigränserna skall bli bönhörd. Frestelsen att dra partipolitiska växlar blir alltför stor, vilket intervjuerna med Anna Johansson (S) och Helene Odenjung (FP) är ett bra exempel på (GP 23/2 2014). För dem verkade den stora skiljelinjen vara från vilken kommunal nivå de knappa resurserna skall fördelas. Inför valet 2010 var enigheten också stor om skolans problem, men ledde det till någon större förändring?
Facklig rivalitet
Den tjugoåriga rivaliteten mellan de två lärarfacken har medverkat till att läraryrkets status sjunkit som en sten. Man har från både Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds ledningars sida närmast tävlat om att var för sig liera sig med än den ena än den andra toppolitikern i allsköns debattartiklar, i stället för att bilda enad front mot arbetsgivaren. Det trubbiga kravet om 10 000 kronor mer i månaden framstår då mer som en eftergift till medlemmarna än något annat. Att en sjuksköterska, med en alternativ arbetsmarknad i Norge, kan ställa ett sådant lönekrav är begripligt.
Behöver höjd status
För att lärarfackens krav skall ha någon bäring måste man identifiera vilka lärarkategorier som kan vara löneledande. Att NO-lärarna tillhör den kategorin borde vara självklart för den som tagit del av nära nog obefintligt söktryck och antagning till lärarutbildningarna de senaste 10–15 åren. För att höja läraryrkets status hoppas jag därför att de Chalmersutbildade lärarna även i skolan företräds av Sveriges Ingenjörer, ett fackförbund som vet att vårda en yrkeskategoris status.
Om Sverige fortsatt skall ligga i fronten som samhällsbygge måste alla skyndsamt dra sitt strå till stacken för att komma till rätta med skolans problem. Chalmers ger ett litet bidrag utifrån sina förutsättningar och förväntar sig nu att andra aktörer gör sammalunda. Hur svårt kan det vara?
Sven Engström,
professor och f d vicerektor, initiativtagare till Chalmers lärarutbildning
