Den turkiska invasionen i nordöstra Syrien har åter-igen fört upp frågan om de så kallade IS-frivilliga på den svenska dagordningen. Efter det att den turkiska inrikesministern den 8 november hotat med att börja sända tillbaka europeiska IS-anhängare, uttalade sig bland annat Mikael Damberg (S) och försäkrade att Sverige har en beredskap för ett sådant skeende.
Justitieminister Morgan Johansson (S) instämde med liknande besked och även utrikesminister Ann Linde (S) stämde in i den lugnande kören och kunde lova att om det kom tillbaka IS-svenskar ”kommer de omedelbart att tas om hand av polisen och säkerhetspolisen och det har de en väldigt detaljerad plan för”.
Väcker frågor
Alla de här uttalandena reser en rad frågor om Sveriges agerande när det gäller IS-frivilliga och hur de ska hanteras. Den första frågan är naturligtvis den om den ”detaljerade plan” som finns enligt Ann Linde (S). Med tanke på att det redan befinner sig cirka 150 så kallade återvändare i Sverige och att ingen av dessa på något sätt har tagits om hand av polisen eller fått sin tillvaro begränsad, vore det intressant att få veta hur denna detaljerade plan ser ut. Den kan knappast vara hemlig då problemet, som sagt, funnits i flera år. Och hur förklarar regeringen att det tydligen är så viktigt att ta fram en detaljerad plan för eventuella IS-återvändare, när detsamma inte gjorts för dem som redan är här?
Hur förklarar regeringen att det tydligen är så viktigt att ta fram en detaljerad plan för eventuella IS-återvändare, när detsamma inte gjorts för dem som redan är här?
Regeringen har tidigare sagt att inga eventuella IS-frivilliga ska hämtas hem och det beslutet ligger enligt Mikael Damberg (S) fast. Men om det stämmer är det ju en lätt sak för Sverige att vägra ta emot eventuella individer som Turkiet i så fall vill skicka hit. Så varför ta fram en ”detaljerad plan” för dessa, än så länge, teoretiska återvändare?
Det för oss så in på frågan varför regeringen, eller polisen, hittills inte agerat mer kraftfullt när det gäller de högst verkliga återvändarna som redan rör sig fritt på våra gator. Återigen vore det en relativt enkel match att använda sig av befintlig svensk lagstiftning för att lagföra dessa individer för medhjälp och samröre med IS och de brott som bevisligen har begåtts i IS namn. Även här vore det onekligen intressant att få denna senfärdighet förklarad.
Kan fortsätta som förut
En relaterad fråga i detta sammanhang är de sex religiösa islamiska ledare som skall utvisas, men släppts eftersom de enligt Migrationsdomstolen inte är säkert att utvisa dem. De har anmälningsplikt men eftersom de inte ålagts några andra begränsningar är detta inget egentligt hinder för att de ska kunna fortsätta sin verksamhet. En smula märkligt eftersom det är just denna verksamhet som av samtliga instanser förklarats vara så farlig att de måste utvisas.
Dessa individer har agerat som intellektuell och religiös stödtrupp till IS (och andra islamister) och kommer att kunna fortsätta med det. Trots att regeringen hade möjligheter både till längre förvar (upp till tolv månader), tuffare administrativa åtgärder som tätare anmälningsplikt och begränsningar i till exempel telefon- och datoranvändning.
Så med tanke på vad som hittills hänt, eller kanske snarare vad som inte hänt, när det gäller IS-anhängare av olika slag, är det svårt att frigöra sig från tanken att den plan som nu alltså finns (i alla fall för dem som kanske återvänder) i stort går ut på att agera som tidigare. Det vill säga polisen, eventuellt Säpo, kommer att möta dem på flygplatsen, föra samtal alternativt förhör, och sedan släppa dem. Såvida ingen ångerfull individ erkänner eventuella grova brott i IS namn. En möjlighet som dock får bedömas som mycket liten.
Såvida ingen ångerfull individ erkänner eventuella grova brott i IS namn. En möjlighet som dock får bedömas som mycket liten.
I slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi ”vänder blad” och ”ser framåt”. Såvida inte en politisk tillnyktring sker bland våra lagstiftande och rättsvårdande myndigheter och insikten infinner sig att Sveriges trovärdighet, både inrikes och utrikes, står på spel.
Signalen till både inhemska och utländska betraktare är att när det gäller islamister, oavsett av vilken sort, är Sverige ett ganska säkert och tryggt ställe att vara på. Det är den verkliga Sverigebilden som förmedlas.
Magnus Norell, Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy, Washington DC. Senior Policy Advisor vid the European Foundation for Democracy, Bryssel.