Att skildra världen inifrån en romanprotagonists trasiga själ, och skapa gåtor av allt som detta sinne tränger bort och utelämnar, tycks vara norske Niels Fredrik Dahls specialitet. I Brageprisvinnande På väg till en vän, den första av Dahls många böcker som översatts till svenska (2004), fanns det dock partier med en allvetande berättarröst som lade förhållandena tillrätta för läsaren. I nya romanen Förra sommaren får läsaren själv stå för slutledningarna, den är helt och hållet berättad i jagform.
Berättelsen är en förtätad och skarpt koncentrerad gestaltning av manlig svartsjuka och kontrollbegär. Gång på gång betonar berättaren hur beroende han är av sin hustru: "Jag är hjälplös utan henne, jag är ingen och ingenting". "Jag behövde hjälp att vara man." "Jag hade en känsla av att jag var fråntagen all kontroll."
Alltsammans är mycket konsekvent och suggestivt iscensatt. Textekonomin är god, förutom i några kåseriska avsnitt som med nästan apokalyptiska övertoner skildrar den norska konsumtionsinvasionen av norra Bohuslän - det är där romanen utspelar sig. Gissningsvis har Dahl en förebild i sin store landsman Tarjei Vesaas, för här finns stundtals samma känsla av psykologiskt ödesdrama i renodlad och oavvislig form, mot en fond av vackra och dramatiska naturscenerier. Men samtidigt har Dahl en bra bit kvar till Vesaas mästerskap, för historien känns inte enbart psykologiskt trovärdig och osökt. Berättaren verkar lite för slug. Det är lite för uppenbart att de detaljer han utelämnar i sin skildring av en sommar som kanske, kanske inte innehåller otrohet och mordisk hämnd, är medvetet utplanterade av författaren som just gåtor för läsaren att lösa.
Berättaren är med andra ord ingen annan än Dahl själv, som förklär sig i ett psykologiskt exempel - den kontrollbegärande, patologiskt projektive och svartsjuke romanprotagonisten - för att åstadkomma en illusion och en starkt läsningspådrivande spänningseffekt. Det sistnämnda lyckas han med, romanen är verkligen mycket fängslande. Men samtidigt är det nästan som om författaren kontrollerar läsaren med samma kusligt kalla beräkning som berättaren kontrollerar och manipulerar sin hustru.
