“Mycket snack och lite verkstad” är ett klatschigt idiom som ofta används inom näringslivet för att kritisera ineffektivitet och substanslöst pladder. Företag som pladdrar mer än de levererar tenderar även att gå under, då marknadens självsaneringsmekanism avkräver varje verksamhet produktivitet och lönsamhet.
Eftersom väljarstöd är politikens valuta – och denna tenderar att vinnas genom kommunikation i högre grad än reformarbete – så existerar ingen motsvarande självsaneringsmekanism inom politiken. Energiminister Khashayar Farmanbars smatterband av motstridiga uppgifter under sin dryga första månad på posten är ett talande exempel på hur fagra ord gång på gång tillåts trumfa den konkreta verkstaden.
Redan vid sitt tillträdande beskrev Farmanbar i Sveriges Radio vindkraften som planerbar utifrån ett rent konstruktionsperspektiv, trots att frågan naturligtvis gällde dess oplanerbara energiproduktion. (SR, Studio Ett, 30/11 2021)
En månad senare fastslog han att vindkraft kommer att lösa framtidens energiförsörjning (DI 30/12) och anklagade samtidigt i en debattartikel oppositionen för Sveriges höga elpriser – eftersom man röstat mot bidragsstöd för isolering av privatbostäder (GP 30/12).
Under samma månad har energiministern även lyckats med konststycket att först hävda att regeringen inte vill klassa kärnkraft som hållbar (SR 2/12) för att kort senare påstå att regeringen stöttat en hållbarhetsklassning av kärnkraften under hela processen (SR 3/1).
Här överskreds slutligen gränsen mellan opportunistiskt partipolitiskt spinn och ren lögn, och Farmanbar har nu KU-anmälts för att fara med osanning (SR 5/12).
Energiministerns upprepade försök att på rent demagogisk grund slippa befatta sig med en besvärande och systemhotande verklighet innebär inte bara att han sätter snacket före verkstaden – det indikerar att verkstaden inte anses vara relevant alls.
Delvis kan denna häpnadsväckande prioritering förklaras av det faktum att Sverige nu går in i en historiskt polariserad valrörelse, där den sittande socialdemokratiska enpartiregeringen har allt att förlora på energikrisen. Att göra vad som behövs – att erkänna och på ett realistiskt sätt åtgärda det svenska energisystemets brister – blir således omöjligt eftersom det riskerar att skada socialdemokraternas väljarstöd.
Som konsekvens har det kortsiktiga ideologiska skyttegravskrig Farmanbar kallar “kulturkrig” tagit över frågan, där vänsterblocket förnekar den rådande energipolitikens brister och högerblocket kräver tillfälligt sänkta elskatter (SvD 23/12 2021).
Samtidigt är den rådande energikrisen en långsiktig ödesfråga för hela den västerländska civilisationen, vilket kräver pragmatism och konkret hantering, inte demagogi.
Konkret måste mängden planerbar energi utökas drastiskt i hela Europa för att miljömålen ska kunna nås och samhällsekonomin räddas, oavsett vad man må tycka om saken.
Sverige behöver nu en energipolitik präglad av konkret verkstad – och betydligt mindre demagogisk valretorik.
