I mitten av maj kom Universitetskanslersämbetets (UKÄ) stora rapport om tillståndet för den akademiska friheten vid svenska universitet och högskolor. Undersökningen genomfördes på uppdrag av utbildningsminister Mats Persson (L), efter illavarslande fall av cancelkultur.
I de självvärderingar som respektive lärosäte först inkom med till UKÄ, framställs utbildningsministerns oro som ogrundad. Vi har ju både visioner och värdegrund, och överallt i dessa dokument nämns den akademiska friheten, bedyrar ledningarna. Att påtryckningar de facto ägt rum och begränsat enskilda medarbetares handlingsutrymme nämns sparsamt eller inte alls. Hotet mot den akademiska friheten kommer främst från höger. Det kommer utifrån, inte inifrån. Och absolut inte från någon aktivistisk vänster.
I den del av undersökningen där forskarna själva får komma till tals låter det annorlunda. Den visar att många (varannan) av de tillfrågade anser att den akademiska friheten är utmanad vid svenska lärosäten. Av vad? Politisk styrning och osäker finansiering, svarar många. På listans tredjeplats hamnar krav på akademisk konformitet. Där det borde vara högt i tak, råder en ”snäv och dogmatisk kultur”.
Utrymmet för idéer som utmanar konsensus i forskningsmiljön sägs vara begränsat. De som inte orkar eller vågar simma mot strömmen, anpassar forskningsfråga, teori och metod till de dominerande tankemodellerna. Detta är lärarnas egna beskrivningar av sina arbetsplatser. Värt att notera är att forskare inom samhällsvetenskap och humaniora i högre grad upplever dylika hot, jämfört med forskare inom andra vetenskapliga fält.
En som utifrån närmat sig frågan om akademiska tankekorridorer inom just samhällsvetenskap och humaniora är författaren Lena Andersson. I en nyligen publicerad essä (Polaris, 2024) kritiserar hon samhällsforskningens konstruktivistiska människosyn och dominansen av teorier såsom kritiska vithetsstudier, intersektionalitet och genusteori. Dessa landar oftast i en högst förutsägbar och marxistiskt färgad civilisationskritik. Resultatet sägs belägga att samhället är orättvist och genomsyrat av strukturell rasism och könsförtryck. Men sådana slutsatser måste föregås av en diskussion om vad rättvisa är, liksom utforskande av avsikter och orsakssamband. Det sker sällan, eftersom förtrycket är teoriernas själva grundantagande. En samhällsforskning som utgår från det den ska bevisa är i propagandans tjänst, inte sanningens, menar Andersson.
Här beskrivs ett hot som kommer inifrån akademin själv och som underminerar tillförlitligheten. Detta inifrån-hot är i överensstämmelse med hur forskarna i UKÄ-undersökningen beskriver sin arbetsmiljö. ”Ideologiska perspektiv presenteras som fakta”, som en lärare svarade UKÄ. Det går enkelt att föreställa sig att det krävs stridbarhet, uthållighet och mod för att gå på tvärs med de tankemodeller som dominerar nätverk och forskningsmiljöer. Ifrågasättande kan kosta dig uppdrag. Det gjorde det förresten för Lena Andersson. Den där essän skulle nämligen ingått i en antologi från statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, men så blev det inte. De ville inte ha en text som ifrågasatte grunden för verksamheten.
