Miljardrullningen inom biståndspolitiken nästan resultatlös

Sedan Sidas tillkomst 1965 har Sverige lågt räknat och betalat ut cirka två tusen miljarder kronor i utvecklingsbistånd. Trots det är resultatet magert, detta då politiken byggt på en felaktig förståelse för hur välstånd skapas.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Svenskt statligt utvecklingsbistånd har i centralt organiserad form pågått i snart sextio år, efter det att Nämnden för internationellt bistånd bildades 1962 under socialdemokraten Ulla Lindström som ansvarigt statsråd.

Sedan Sidas tillkomst 1965 och utvidgning 1995 till Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, har Sverige lågt räknat och uppskattningsvis betalat ut cirka två tusen miljarder kronor ackumulerat i utvecklingsbistånd.

Något exakt belopp i dagens penningvärde går inte att få fram. Men bara för åren 1998 – 2018 uppgick Sveriges bistånd till världen, via alla organisationer inom alla sektorer, till cirka 725 miljarder kronor ackumulerat. För 2020 uppgår den totala biståndsramen till drygt 52 miljarder kronor, där numera ironiskt nog också Sverige är ett stort mottagarland (för migrationspolitiska insatser).

ANNONS

Förutom en liten del som utgörs av akuta insatser i nödlägen, har lejonparten av stödet gått till utvecklingssamarbete för fattigdomsbekämpning och demokratiuppbyggnad.

Självklart finns det rapporter om enskilda förbättringar på lokal nivå vad gäller till exempel utvidgade rättigheter eller förbättrad utbildning – konstigt vore annars när man använder så mycket pengar. Men angående det storvulna anspråket om bekämpning av fattigdom, återfinns inte ett enda exempel där det svenska biståndet kan sägas ha varit avgörande för att ett land skulle ha rest sig ur fattigdomen eller tagit steget från diktatur till demokrati.

Det svenska biståndets oförmåga att visa några sådana framgångar härrör främst från en felaktig problemformulering. Den formuleringen är att man skall bekämpa fattigdom, som om att fattigdom vore något som uppstår eller är ständigt hotande, som om välstånd var ett normalläge.

Men vilken grundläggande lärobok som helst i ekonomisk historia påvisar tvärtom att den avgörande frågan är hur välstånd uppstår, då fattigdom har varit mänsklighetens normaltillstånd under större delen av dess historia.

Detta felaktiga sätt att se på utveckling kan exemplifieras med en artikel av Sidas generaldirektör, den tidigare S-ministern och partisekreteraren Carin Jämtin, som i februari i år skrev ett debattinlägg med rubriken: ”Om fattigdomen ska utrotas måste vi ändra arbetsmetod” (27/2). En verksamhet som nästan 60 år efter sin tillkomst fortfarande söker en arbetsmetod för måluppfyllnad, efter att ha förbrukat några tusen miljarder dessförinnan, men utan att visa på några avgörande resultat, torde bara förekomma inom politikens värld.

ANNONS

Själv minns jag ett möte med Zambias första demokratiskt valda president, Frederick Chiluba, när jag arbetade som pressekreterare på Näringsdepartementet under Bildt-regeringen (1991–1994). Chiluba sade då om det svenska biståndet till diktatorn Kenneth Kaunda efter dennes makttillträde 1964, att det hade gjort större nytta för Zambia om Sverige hade slängt alla pengarna i havet istället.

Att Chiluba för sin del fortsatte att ta emot svenskt bistånd och mot slutet av sitt styre själv anklagades för omfattande stölder ur den zambiska statskassan, är sin tur en illustration av att all makt korrumperar. Också makt över biståndsmedel.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS