"För att kunna prata om Gud är det bra att kunna språket om senapskorn och tanter som tappar bort pengar". Ungefär så sa hon, Caroline Krook, tidigare biskop i Stockholm, i ett föredrag som jag hörde nyligen. Referenserna är till två liknelser i Bibeln, den ena när Jesus säger att Guds rike är som ett senapskorn, från ett litet frö blir ett helt träd. I den andra liknelsen jämförs glädjen över när någon hittar Gud, med en kvinna som tappar bort ett mynt. Hon letar efter det och hittar det, och firar med sina grannar. Orden handlar om vardagligheter, och används för att prata om Gud och det som har med Gud att göra.
Liknelser i sig är ju ett uttryck för att orden inte alltid räcker till. Det behövs jämförelser, bilder som kompletterar varandra, analogier och berättelser. Berättelser som vi kan känna igen oss i, eller leva oss in i. Som väcker känslor och tankar.
Det finns många språk som vi använder för att prata om de stora sakerna i livet, det där som vi erfar som större än tillvaron, eller kanske som ett litet frö. Språk för att tala med och om Gud, och om det vi kallar heligt och vackert. Musikens språk, kärlekens, tystnadens, bönens, litteraturens och bibelliknelsernas för att nämna några. Språken är både gemensamma och privata, vad jag ber om i mitt inre och hur jag formulerar det vet ingen annan människa.
Det finns också ett språk med ett annat syfte som vi kan kalla heligt, det språk vi använder för att uttrycka medkänsla, omsorg och kärlek. Det språk som når in till en annan person, oavsett om det formuleras med ord eller inte.
Var och en av oss kan ha sina egna preferenser när det gäller hur vi vill uttrycka oss. Den ena gillar poesi, den andra matematik. Det finns de som gör anspråk på att poesin är det mest universella språket. Andra hävdar att det är matematiken. Matematiken uttrycks med en specifik notation, jämförbart med hur musik skrivs med noter inte med ord. Matematikens språk är mer precist än vårt vanliga vardagsspråk. Och kanske är även poesins språk det. Som individer kan vi ha preferenser, i specifika sammanhang är det ena mer adekvat än det andra. Men som mänsklighet behöver vi tillgång till många språk och kompletterande perspektiv.
Det är väl ingen hemlighet för någon som känner mig att jag gillar matematikens språk, att det talar till mig, även om jag inte tillhör dess expertskara. Matematiken är tilltalande, vacker och lustfylld.
Ljuset, som skiner och lyser upp, kan beskrivas med poesi. Det kan också beskrivas med matematik, med differentialekvationer. Vilket är mest korrekt? Ja, det går ju så klart inte att säga. För vissa specifika användningsområden är poesin meningslös, i andra sammanhang förslår inte matematiken långt. Men vilket som bäst beskriver ljuset går inte att säga. Och om man skulle ställa frågan så: Vilket språk är Guds språk? Vilket, av dessa två, talar Gud? Så måste ju svaret vara båda. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
