Josh Rouse, Josh Ritter, Joshua Radin … Ni är förlåtna om ni blandar ihop dem. Det är lätt hänt. Närmast oundvikligt skulle jag säga. Inte bara på grund av deras snarlika namn, deras musik känns också rätt närbesläktad.
Av den där trion med amerikanska singer/songwriters är det just Joshua Radin som jag har varit mest avvaktande inför. Hans mjuka sömnpiller till sånger brukar snurra i tv-serier som Scrubs, Grey’s Anatomy och One Tre Hill, och har tydligen hörts där över hundra (!) gånger. Vilket i och för sig är fullt begripligt, de passar oftast perfekt när kameran zoomar ut och skymningen långsamt faller. Mindre så på skiva. Även om Joshua Radin gång efter annan siktar på Ryan Adams och Paul Simon brukar han för det mesta landa hos Jason Mraz och James Blunt.
Det sagt tycker jag ändå att 40-åringen från Ohio fått ta lite väl mycket skit. För Joshua Radin är så himla vänlig, så skön och chosefri att man bara smälter. Han pratar svenska (försöker i alla fall), drar små anekdoter, bjuder på sig själv, hyllar Göteborg, skämtar hjärtligt med publiken och önskar alla en glad "Walburg". Vad mer kan man önska sig?
Tja, i och med att det är en konsert inför betalande publik och inte en spelning hemma i mitt vardagsrum hade det varit trevligt med lite mer tempo, lite mer nerv, lite mer ... glöd. Fan, stundtals är det så saggigt och stillastående att jag bara vill dunka mitt huvud i väggen. Eller Joshuas Radins huvud.
Problemet är inte hans sångröst (den är skön), det är inte heller hans trummis eller gitarrist (de är grymma, speciellt den flinke tenorgitarristen). Nej, det är såklart låtarna. Eller brist på låtar.
Brottarhiten I'd rather be with you funkar fint, You got growing up to do är riktigt skön och covern av Yazoos gamla Only you är överraskande träffsäker. Men allt som oftast glider de övriga låtarna bara över i varandra. En ebbar ut och en annan tar vid utan att man minns något eller någon av dem, precis som dagarna på ett sommarlov när man är tolv år; allt bara känns oändligt, allt bara flyter ihop tills allt plötsligt bara tar slut.
Lite abrupt och trist, visst, men ändå rätt skönt att få ägna sig åt något annat.
