Jag har nog inte gett hans senaste album tillräckligt med tid. Det är känslan efter Ron Sexsmiths sköna spelning på Pustervik igår.
Han kör drygt hälften av sångerna från den skivan, The last rider, och de nyaste låtarna är nog kvällens största behållning, i konkurrens med gamla 90-talsfavoriter som Secret heart och Strawberry blonde.
Den sista gör Sexsmith förresten i en avskalad och akustisk soloversion som följs av nya, vackra Man at the Gate (1913). Låtarna blir ett, tiden flyter ihop, då blir nu, och Ron Sexsmith måste påminna oss om att det faktiskt har gått drygt 20 år sedan han slog igenom med sitt självbetitlade debutalbum, 22 år för att vara exakt.
På flera sätt känns det som en evighet sedan. Det var ett annat liv, en helt annan tid. Jag vill minnas att jag köpte det där albumet på Skivhugget tillsammans med Teenage Fanclubs och Tindersticks nya plattor, och att jag blev rätt betagen av Sexsmiths sånger och hans försiktiga approach till livet. I alla fall ett tag.
Jag hade nämligen också för mig att jag såg honom live den sommaren, men insåg att jag hade fel. Det säger såklart en del om mig, en åldrande recensent vars bevistade spelningar till slut flyter ihop, men det är också lite typiskt för Ron Sexsmiths hela uppenbarelse, rockmusikens Stig-Helmer Olsson, att man inte riktigt minns honom.
Den stillsamme kanadensaren hör inte till de artister som sticker ut och gör väsen av sig, han skulle hellre sjunka genom jorden än att fistpumpa i luften och tjuta ”Yo Gothenburg, wazzup?!”
Skönt det. En personlig röst, ett tajt och tryggt band och fint utmejslade låtar. Ibland behövs det inte mer.
