Turkiet, Antakya:
Hakim sitter i soffan och packar ryggsäcken. En smal gata i de arabiska kvarteren i turkiska Antakya leder upp till det som kallas Revolutions-lägenheten. Hit kom Hakim efter att ha flytt från Damaskus, en resa som tog en månad och gick genom fyra länder.
Det är bara eftermiddag när han viker ihop en mörkblå väst med fickor för patroner och ryggficka för bröd och vatten.
19-åringen med den vackra sångrösten var i Damaskus känd som en glad och musikalisk demokratikämpe. Under våren 2011, när protesterna mot Bashar al-Assad började, var han en fredlig aktivist som ville ha demokrati.
Demokrati vill han fortfarande ha, men han har ändrat taktik.
Efter att ha blivit fängslad fyra gånger, torterad med elstötar och slagen, tror han inte längre på fredliga sånger som ett redskap för att nå ett fritt och demokratiskt Syrien.
Jameel, gruppens organisatör, visar ett videoklipp på Youtube som påstås föreställa den man inom säkerhetstjänsten som var ansvarig för tortyren av Hakim. Han sitter på knä i bar överkropp och är slagen i ansiktet. Runt om hurrar beväpnade män.
– Vi fick honom, säger Hakim.
Vad gjorde ni med honom?
– Torterade honom så klart.
Hakim lägger armen om kompisen bredvid och boxar honom på lätt på axeln. Han skrattar och tramsar, men blir stilla när han berättar om sin pappa som opererades i huvudet under Hakims första fängelsestraff. Pappan blev halvsidesförlamad.
Därefter följde ytterligare en operation som gjorde honom helförlamad.
– Vi har ingenting i Syrien.
Hakim tappar orden, sväljer och vänder ansiktet mot väggen.
Åtta män vilar ut
Den här dagen vilar åtta unga män ut i lägenheten. En är skadad i magen efter stridigheter och sover på en madrass vid fönstret. De säger att de bor här men en mer rättvis beskrivning är att de tre rummen med kök är en bas. De enda som bor här permanent är Jameels mamma och hans svägerska. Tillsammans med Hasan, filosofie doktor i kommunikationsvetenskap, har Jameel ansvaret för mediekontakter, information och framför allt logistik. Telefonerna plingar av sms och de sitter med sina datorer i knät hela tiden.
Det är Jameel som kommer att ta emot samtalet från de män som ska hämta Hakim vid gränsen.
Alla väntar.
Mamman, Um Jameel som vi får kalla henne, försöker hålla en viss ordning, delar ut nytvättade vikta kalsonger och sätter sopkvasten i händerna på en ung man. Det är ramadan och när solen gått ned bjuds vi på ris, kyckling, färska ärtor och massor av mandel. Ur en plastdunk hälls det upp yoghurtdryck, ayran, och vi delar ett stort bröd.
Så börjar diskussionerna om disken. Um Jameel hytter med näven och säger att ”den som äter den diskar”.
Ikväll är det faktiskt Hakims tur.
Att han väntar på det där telefonsamtalet spelar ingen roll. Han argumenterar, skrattar, kramas, men kommer inte undan. Efter tio minuter står han vid diskbänken, ler och rycker på axlarna.
Är du rädd?
– Nej. Jag är glad. Och jag stannar så länge som det behövs. Tills jag dör eller till dess vi vunnit.
Bara en uteservering är öppen
Den breda vägen mellan Antakya och gränsstaden Yayladagi är fem mil lång och trafikerades tidigare av syrier och turkar på väg över gränsen för shopping och semesterfirande. Vid gränsstationen som kontrolleras av Turkiet är i dag bara en uteservering öppen, under ett tak av presenning dricks det turkiskt kaffe och brödet bakas direkt i en vedugn.
Stående vid staketet utanför ett av flyktinglägren i Yayladagi suger Ali på sin cigarett och berättar att han precis fått sitt tredje barn.
– Det blev en son till, för tre dagar sedan, Yasam. Han föddes på väg till sjukhuset. Men det är bra nu, alla mår bra, säger han.
Ali är 30 år, hans fru Maha 23. De bodde i byarna nära varandra utanför staden Ildlib i Syrien och har varit gifta i sju år. Och hon är van att Ali åker fram och tillbaka mellan flyktinglägret och striderna i Syrien, det är hennes vardag sedan ett halvår tillbaka. Med nyfödde Yasam och hans syskon, Heidar, tre år, och Nour, fyra och ett halvt, bor hon då ensam i förläggningen som tidigare var en tobaksfabrik. I de stora lokalerna har man skapat rum till varje familj genom att hänga upp presenningar som skärmar av.
I Syrien fängslades Ali efter protester. Fria syriska armén ringde honom, det avslöjades och han straffades igen. Efter att han släppts efter sju månader flydde de, mitt i vintern. Deras flykt var en vandring över bergen och i kalla vatten.
Ali visar en film från flykten som han har i sin mobiltelefon. En man ramlar ned i det forsande vattnet och drunknar. De lämnar honom och fortsätter att bära sina saker i platspåsar. Barnen ser ut att frysa.
– Makten och förtrycket över folket måste försvinna. De dödar våra barn och vi har ingen frihet, säger han och erbjuder oss att följa med och lämna av några rebeller vid syriska gränsen som FSA kontrollerar.
Vi kör förbi posteringar av turkisk militär och ser den syriska militäranläggningen på berget på andra sidan dalen.
I bilen vill han visa en film till. Två nakna män är uppsatta mot en vägg. I utkanten av bilden startas en motorsåg. En mansröst skriker: ”Ni ska inte ha någon annan gud än Bashar al-Assad”.
Mannen som håller i motorsågen och skär av de båda nakna männens huvuden går inte att se.
Det som syns är att det sker.
Ljudet från en motorsåg kommer aldrig mer att föra min tanke till ett träd.
Vad säger du till din familj när du lämnar dem?
– Bara ”be för oss”. Sedan kysser jag dem.
Sörjer sin döda lillebror
I en hyrd lägenhet i Harbiye utanför Antakya sitter Khohoud, 53, och sörjer sin 42-årige lillebror Mowafak som dödades för tre dagar sedan och sin 26-årige son Alaa som sköts till döds av en krypskytt för tre månader sedan. Tillsammans med sin man Yassir, 55 år, och sina andra söner tar hon emot oss, pekar över bergen som vetter mot Syrien och säger att visst vill hon tillbaka. Men det går inte. Hon och sönerna har inga pass, de är här illegalt. Det är bara Yassir som har identitetshandlingar. Och kanske ett arbetstillstånd som fortfarande gäller i USA. Man vet inte riktigt.
Khohoud skriver dikter och försöker att överleva. Vi ska inte ge kondoleanser, menar hon. Hon säger att om man dör för att man försvarar de pengar som ens barn skulle ha, för sitt land, eller för sin familj så blir man martyr.
Mowafak och Alaa är nu martyrer.
– Vill du ha din frihet så måste du också betala ett pris. Så är det.
Tårarna börja rinna och hon lämnar rummet.
Hennes yngste son Ahmed var med när storebror Alaa dödades. Nu sitter 18-åringen med en laptop i knät. Han visar en film där Alaa sjunger klädd i syrisk folkdräkt. Han skrev alla sånger själv. Därefter rullar bilder av en vältränad, leende ung man med glitter i blicken upp.
Till sist kommer musiksatta stillbilder av hans livlösa kropp och dess sönderslagna ansikte.
Den bilden har Ahmed som startbild på sin facebooksida.
Så kliver Orouba Barakat in i familjens lägenhet. Hon hörs och syns. Som aktivist i nära 30 år tillhör hon den grupp syrier som lämnade landet vid protesterna under 80-talet. Sedan dess har hon längtat och kämpat för sitt fria Syrien, för mänskliga rättigheter, säger hon. Med sin bas i Abu Dhabi reser hon nu runt, träffar flyktingar och representanter för bland andra Human Rights Watch.
Han har gjort det omöjliga
Orouba har gjort det nästan omöjliga – att lyckas komma in i ett flyktingläger i Turkiet utan tillstånd. I flera timmar väntade hon utanför och smet till slut in. Militären upptäckte henne, men eftersom hon gömdes av flyktingarna och flyttades från tält till tält fick de inte tag i henne.
– Situationen är fruktansvärd. Tänk dig att bo i tält, i värme och kyla, och tvingas bära ditt spädbarn till en ouppvärmd tvättanläggning som delas med flera hundra.
Hon är besviken, frustrerad och rent av förbannad på västvärldens ignorans vad gäller situationen i Syrien. Förtrycket och det lidande som följer gör att extremismen växer sig starkare.
– Västvärlden och USA säger sig stå för demokrati. Men det är bara prat eftersom de bara står och tittar på. Struntar i att hjälpa oss i vår kamp för demokrati. Det skapar terrorister.
Att vara syrier men inte bo i landet innebär inte att känslan för landet är svagare. Sedan upproret startade 2011 har syrier världen över slutit sig samman.
– Vi har aldrig tidigare varit så starka.
Oroubas dotter Halle är 19 år och pluggar internationell juridik i Frankrike. Hennes pass är från USA och hon har aldrig satt sin fot på syrisk mark. Med en kompis från Sorbonne har hon precis hämtat upp två andra 19-åringar från Schweiz på flygplatsen. De har också syriskt påbrå, men har inte heller varit i landet.
Runt handlederna bär alla fyra armband i den syriska flaggans färger och texten ”Educate and liberate”. Om några dagar ska de åka på en konferens i Istanbul där de ska diskutera Syriens framtid med fokus på de mänskliga rättigheterna.
– Det är inte klokt. Men jag längtar så efter mitt land, säger Halle Barakat på engelska.
Det råder fotoförbud
Vägen till flyktinglägret Bynogugyn några mil öster om Antakya går genom bomullsfält och solrosodlingar. På taken i byn torkas röd peppar. Vi kör snabbt förbi det första lägret på höger sida, här är inte tillåtet att stanna. I tälten lever 2 000 välbevakade syriska militärer som hoppat av från al-Assads armé, bland andra överste Riad al-Asaad som bildade Fria syriska armén i juli förra året.
Det råder fotoförbud.
Några hundra meter från Bynogugyn badar pojkar och män i kanalen. Den 40-gradiga värmen har lockat ut dem från lägret.
Får de verkligen gå hit?
– Nja, egentligen inte. Men det händer inget.
Mhamed, 19 år, berättar att han flydde till Turkiet när det var dags för honom att göra militärtjänst. Något som han inte kunde vägra utan att hela familjen skulle råka illa ut, menar han.
– Jag vill inte döda. al-Assad är galen, han dödar allt, till och med katten.
Kvar i Idlib i Syrien har han flickvännen Rana. De försöker att hålla kontakt via Facebook men ibland finns inget internet i Syrien.
Kan du tänka dig att döda för FSA?
– Absolut. De har våra nummer, säger han och sveper ut med armen.
De unga männen som står i ring kring oss nickar instämmande. Precis som för Hakim och de andra rebellerna i lägenheten inne i Antakya är striden för Syrien bara ett samtal bort.
– Men just nu har FSA inga vapen. Det är därför de inte ringer, säger Mhamed.
har drygt 200 000 invånare.
Grundades omkring 300 före Kristus.
Kallades förr Antiochia vid Orontes och var bland annat under romartiden huvudstad i provinsen Syrien.
Staden kom efter första världskriget under fransk jurisdiktion fram till 1939 då regionen Hatay anslöts till Turkiet.
Här finns en moské från 600-talet, en ortodox kyrka och St Petri kyrka, som sägs vara den kyrka dit Jesus gjorde sin första resa.
Befolkningen talar både turkiska och arabiska.
De registrerade flyktingarna i Turkiet var den 3 augusti drygt 44000 stycken, totalt hade UNHCR registrerat 131649 flyktingar från Syrien i Turkiet, Jordanien, Irak och Libanon.
Antalet oregistrerade är okänt.
