Psykologer inom psykiatrin i Göteborg skriver ibland på GP:s debattsida. Tre ståndpunkter återkommer. En är att patienterna inte får prata tillräckligt om sitt liv. En annan är förtäckt kritik av KBT under namn som ”manualer” och ”skattningsformulär”. En tredje är att framhålla Freud som lyssnande föredöme.
För att förstå det problematiska med dessa ståndpunkter bör man känna till den brokiga bakgrunden till dagens psykoterapi.
När psykoterapivågen svepte in över Sverige i början av 1970-talet blev alternativa terapier såsom gestaltterapi och primalterapi i ropet, och Natur och Kultur gav 1974 ut en bok som beskrev gruppterapi med nakna deltagare. Även när den psykodynamiska inriktningen snart växte sig stark förekom inslag som idag framstår som aparta. Till exempel skrev en psykodynamisk psykolog 1976 en bok där han menade att det kunde vara gynnsamt för en patient att begå sin sexuella debut med terapeuten.
Anekdotisk evidens
Likafullt blev 1980-talet en blomstringstid för den psykodynamiska terapin. Nu skulle alla patienter få prata om sin uppväxt. Problemet var – då som nu – att det saknas forskningsstöd för att det räcker. Men då var det anekdotisk evidens som gällde, det vill säga att åberopa enskilda lyckade fall.
För att ge exempel. Marie Cardinals bok Orden som befriar, där hon beskriver sin sju år långa psykoanalys som framgångsrik. Socionomen Barbro Sandin som gjorde anspråk på att bota schizofrena patienter med den så kallade Säter-modellen, och lät en av dem flytta hem till hennes familj. En psykolog i Karlskrona som lät spänna fast psykospatienter i våta lakan under flera timmar, och beskrev i en intervju resultatet ”Folk tillfrisknar här på löpande band!” Dessutom växte uppfattningen fram att sexuella övergrepp under barndomen var en formel för att förstå vitt skilda psykiska problem.
Av en sådan lokal auktoritet fick jag på psykologutbildningen i mitten av 1980-talet höra att en lämplig inledningsreplik med en psykospatient var ”jag vet att du vill döda mig”
Förutom anekdotisk evidens byggde terapin på enskilda auktoriteter, och allra mest på den stockholmsbaserade psykiatrikern Johan Cullberg. I Göteborg var namnen andra. Av en sådan lokal auktoritet fick jag på psykologutbildningen i mitten av 1980-talet höra att en lämplig inledningsreplik med en psykospatient var ”jag vet att du vill döda mig”.
I längden fungerar det inte att bygga på anekdotisk evidens och auktoritetstro. En bit in på 1990-talet havererade teorin att sexuella övergrepp var en viktig förklaring till psykiska problem. Fall uppdagades där terapeuter konstruerat minnen, och fängslade fäder fick upprättelse. Thomas Quick – mannen som erkände mängder med mord som det sedan visade sig att han inte begått – berättade att han i terapin konstruerat övergrepp som förklaring till morden han tog på sig.
Felbehandlade patienter
En symbol för övertron på terapin blev hur det gick för bankrånaren Lars-Inge Svartenbrandt. Han ansågs botad 1992, men direkt efter utskrivningen från Säters sjukhus åkte han till Stockholm och rånade en bank.
Även tron att Sigmund Freud har något att tillföra dagens psykoterapi är ett misstag. Förutom att Freuds grundläggande teorier är felaktiga och att han felbehandlade patienter, var han inte heller någon god lyssnare. I de tre publicerade fallbeskrivningarna av vuxna – ”Dora”, ”Råttmannen” och ”Vargmannen” – kom Freud därför i konflikt med patienterna, eftersom han ville pådyvla dem teorier de inte kände igen sig i.
Freuds syn på lyssnande framgår när en patient inte går med på att hans trötthetstillstånd beror på onanin. Freud menar att då gäller att "man vidhåller envist det som man kommit fram till och övervinner till slut allt motstånd genom att framhålla att ens övertygelse inte går att rubba”.
Evidensbaserad psykoterapi omfattar mer än KBT, och det finns sannolikt brister i hur den används idag. Men lösningen är inte att återgå till anekdotisk evidens, och till auktoriteter som slår fast hur psykoterapi bör bedrivas. Det har prövats och slutade illa.
Nödvändigt framsteg
Alla kan göra missbedömningar, det finns de som uppskattade samtalen med Freud, och givetvis fanns det mer rimlig psykodynamisk terapi även på 80-talet. Men kravet som växte fram i slutet av 1990-talet på att psykoterapi måste grundas på forskning och inte på anekdotisk evidens och auktoritetstro var ett nödvändigt framsteg, som bidragit till att psykoterapin nu fått större anseende än någonsin.
I längden kan inte psykologer inta ståndpunkter som inte är förenliga med att vara legitimerad yrkesutövare. Det gäller även i Göteborg. I synnerhet som det strider mot Psykologförbundets regler för hur psykoterapi ska bedrivas. Den evidensbaserade psykoterapin är därför här för att stanna.
Billy Larsson, Leg psykolog, Leg psykoterapeut, Fil dr i psykologi, författare till ”Arton myter om Freud och vägen framåt”.