I och med att rättviseaspekten av energiomställningen har ignorerats har en mängd olika proteströrelser växt fram, från gula västarna i Frankrike till bränsleupproret och Motvind i Sverige. Orsakerna till dessa fenomen är förvisso mångbottnade, men en trolig delförklaring handlar om att den förda omställningspolitiken hittills inte gynnat bredare befolkningslager. I synnerhet lokalbefolkningen tycks ofta hamna i kläm. I stället för en lokalt förankrad omställning med demokrati och deltagande som hjärtefrågor ser vi alltså hur orättvisor riskerar att befästas.
I ett lagstiftningspaket från 2019 pekade EU-kommissionen ut så kallade energigemenskaper som en möjlig väg framåt för att stärka det demokratiska deltagandet i klimatomställningen. Generellt sett rör det sig om lokala sammanslutningar som producerar, lagrar, och delar förnybar energi.
En stor skillnad gentemot de stödsystem som redan riktas till villaägare och företag är att energigemenskaper i EU:s tappning utgörs av medlems- eller delägardrivna initiativ som inte får vara vinstdrivande utan i stället syftar till att skapa miljömässiga, ekonomiska, och sociala samhällsfördelar. Ofta framhålls hur sådana initiativ kan stärka det sociala kittet såväl på landsbygd som i städer, där gemensamma investeringar och engagemang utgör grundpelaren för att stimulera lokalt, icke-kommersiellt ägande.
Ambitionerna med energigemenskaper har dock tolkats olika i EU:s medlemsländer – och här sticker Sverige ut. Organisationen REScoop – som samlar europeiska energikooperativ – konstaterar i en granskning att Sverige saknar politiska visioner, incitament och stödjande regelverk för att främja bildandet av energigemenskaper. Flera organisationer på lokal och regional nivå har också kritiserat svenska myndigheter för att på tvivelaktiga grunder avfärda rättviseaspekterna hos sådana initiativ.
I vårt pågående forskningsprojekt har vi genom samverkan med aktörer spridda över landet bland annat kunnat se att följande krävs för att energigemenskaper ska leva upp till sin fulla potential:
Ett sammanhängande regelverk. I dag tvingas den som vill starta en energigemenskap förhålla sig till en djungel av lagar och regler: allt från koncessionslagstiftning och ellagen till konsumentlagstiftning. I stället behövs ett konkret, stödjande regelverk som gör energigemenskaper mer anpassningsbara och lättillgängliga, förslagsvis genom att skapa en funktion inom den kommunala strukturen med avsikt att assistera intresserade aktörer, vilket också pekas ut som centralt av EU-kommissionen.
Förändrade skatteregler och stödsystem. I dag är skattelättnader för förnybar energi – exempelvis rot-avdrag och gröna avdrag såväl som stöd för solcellsinstallationer och elbilsladdning – nästan exklusivt riktade till välbemedlade villaägare. Det nyligen förändrade reseavdraget gör det också mindre ekonomiskt fördelaktigt med gemensamt ägda elbilspooler. Som så många gånger påpekats behövs omfattande regeländringar för att uppmuntra kollektiva lösningar och energidelning, exempelvis genom att se över energiskatten och momsregler för ekonomiska föreningar.
Ett mer proaktivt förhållningssätt hos ansvariga aktörer. Trots att stora nätbolag i flera fall visar intresse för energigemenskaper och engagerar sig i pilotprojekt så är den överskuggande tendensen att dessa utgör en stor bromskloss. Ansvariga myndigheter måste utforma regelverk som ställer krav på nätägare att samarbeta med energigemenskaper.
Då energigemenskaper utgör en möjlighet att länka samman överstatligt samarbete med lokal handlingskraft och socialt deltagande vore det ett misstag att inte ta tillfället i akt och fullt ut möjliggöra energigemenskaper i EU:s tappning. Om inställningen är att marknadens befintliga strukturer tillåts avgöra, och myndigheter och nätbolag vidmakthåller sin passivitet, försummar Sverige möjligheten att med hjälp av energigemenskaper omsätta ambitionerna om en rättvis omställning i faktisk handling. Det rimmar illa med långtgående klimatpolitiska ambitioner – om nu inte dessa helt skall överges.
Fredrik Envall, forskare vid Tema Miljöförändring, Linköpings universitet
Daniel Andersson, forskare vid Tema Miljöförändring, Linköpings universitet