Elisabeth som leder ett aerobicsprogram i tv får sparken av sin chef (Dennis Quaid). Hon är helt enkelt för gammal. Hennes kropp kan inte längre sälja det den ska sälja, alltså ungdom och perfektion.
När hon erbjuds en injektion som ska göra henne till en yngre och bättre version av sig själv, så tackar hon ja.
Rollen som Elisabeth i ”The Substance” spelas av Demi Moore. Ett träffande skådespelarval på metanivå. Inte bara för att hennes estetiskt korrigerade utseende diskuterats i decennier. Hennes kropp har också, som så många Hollywoodkvinnors, behövt hållas perfekt för att kunna vara det främsta verktyget i karriären. För rollen i ”Striptease” (1996) tränade hon den smidig och muskulös, för att bara ett år senare göra den atletisk och disciplinerad till ”G.I. Jane” (1997).
I sin självbiografi ”Inside out” skriver hon att hon behandlade sin kropp som en fristående entitet, helt skild från henne själv. I flera år efteråt kunde hon inte sluta träna, inte sluta tämja den. Det var sjukligt.
Termen ”body horror” (”kroppskräck”), myntades 1983 av filmhistorikern Phillip Brody, i en artikel där han hyllar den samtida skräckfilmen som Ridley Scotts ”Alien”, David Cronenbergs ”The Brood – missfostret”, John Landis ”En amerikansk varulv i London” och John Carpenters ”The Thing”, med kroppen som skräcksubjekt. Filmerna ”anspelar inte så mycket på dödsskräck utan mer exakt rädslan för den egna kroppen, hur man kontrollerar den och relaterar till den”.
Här blir det kvinnligaste av allt – att föda barn – till något våldsamt och, ärligt talat, groteskt.
Själva skräckmomentet ligger i att den fysiska lekamen angrips eller förvrängs så att ”jaget” inte längre känner igen sig i kroppen det besitter, den blir fånge i sitt köttsliga fängelse. Mary Shelleys ”Frankenstein” (1818) är en tidig variant på temat, och 1950-talets B-filmer som ”The incredible shrinking man” och ”Flugan”.
Nu är genren i ropet igen men med en avgörande skillnad: fokus ligger på kvinnokroppen och de yttre kraven som får kvinnan att antingen tappa kontrollen helt eller tvingas överlåta den till någon annan.
I ”Dead Ringers” (Prime Video), tv-serieversionen av David Cronenbergs film, har det manliga tvillingparet, som är gynekologer till yrket, bytts ut mot ett kvinnligt. Serien visar den nakna kvinnokroppen som vi aldrig får se den annars: i blodig förlossning, uppskuren för ett kejsarsnitt, gravid till bristningsgränsen. Här blir det kvinnligaste av allt – att föda barn – till något våldsamt och, ärligt talat, groteskt.
Men det går att urskilja också en annan typ av kroppsskräck, en mer verklig och närliggande sådan, där själva monstret i fråga är skönhetskulturen.
Samma skräck finns i ”Alien: Romulus” där en kvinna föder en hybrid mellan människobarn och xenomorf efter att det okända hotet har tagit sig ända in i hennes kropp.
Men det går att urskilja också en annan typ av kroppsskräck, en mer verklig och närliggande sådan, där själva monstret i fråga är skönhetskulturen.
För det finns det något äkta skräckfilmsartat över den internaliserade kontroll med vilken vi (och med ”vi” menar jag i första hand kvinnor) reglerar, döljer, trimmar och förfinar vår kropp. Idag finns inte en enda yta som får lämnas okontrollerad. Se bara på utbudet av produkter: serum för intimområden, peeling för hårbotten, syror för rumpan, tillväxtnäring för ögonbrynen.
Det är därför inte konstigt att det dyker upp dystopier som tv-serien ”Uglies” (Netflix), där människor klassificeras som ”fulingar” och får leva i avskildhet tills de vid 16 års ålder tvingas genomgå obligatorisk kosmetisk kirurgi för att välkomnas in i samhället. För ”om alla är perfekta uppstår inte obalans och kaos.”
Skönhetsterrorn och paranoian gestaltas ännu mer ingående i samtidslitteraturen. Mona Awads psykologiska thriller ”Rogue”, Allie Rowbottoms gotiska roman ”Aesthetica”, Jessie Gaynors satir ”The Glow” och Ling Ling Huangs mörka drift ”Natural beauty” handlar alla om unga kvinnor som strävar efter ett skönhetsideal och som ramlar över ett löfte om absolut perfektion – men mot ett mycket högt pris förstås. En modern version av att sälja sin själ till djävulen, en slags 2024-variant av Dorian Gray.
På ett filosofiskt plan är detta en djup existentiell kris. För vem är jag om min kropp inte är min egen?
Gemensamt för alla exempel oavsett konstform är att de skildrar en dissonans mellan kroppen och jaget. Kroppen är fienden som måste besegras. På ett filosofiskt plan är detta en djup existentiell kris. För vem är jag om min kropp inte är min egen?
Vad som gör denna moderna twist så effektiv är att den är verklig. Skönhetsindustrin använder exakt samma skräckbild för att sälja sina produkter (och i förlängningen falskeligen utlovad skönhet och lycka). Notera bara terminologin. Ålderstecken ska bekämpas, akne attackeras, huden fuktbombas, mörka fläckar kamoufleras. Allt enligt en strikt, personlig skönhetsregim. Vi ligger i krig med vår egen kropp, och våra vapen och vår ammunition kommer från skönhetsmärkena och apoteken.
Här är den läskigaste frågan av dem alla: vad händer när vi förlorar?
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
