Alla tjatar om återvinning.
Lägger huvudet på sned, kramar låtsas-snöbollar med händerna, tävlar om vem som kan framstå mest bekymrad.
Byggandet står ju för – usch och fy! – mer än en fjärdedel av vårt samlade koldioxidutsläpp. Hälften av allt avfall kommer från byggindustrin.
Men, tänker jag, är det egentligen så konstigt?
Nästan allt vi gör gör vi ju i hus. Sover, sliter, slappar, sexar, spisar…
Är inte det värt vissa uppoffringar?
Plus att ett hus ju oftast står i hundra år eller mer – väl på plats kan det knappast klassas som miljöbov.
Men sådana argument biter inte idag.
De mest rabiata propagerar för byggstopp. En tvärnit. Medan de mer modesta accepterar ett fortsatt byggande så länge alla komponenter är återvunna. Allt från takpannorna via fasadpanelen till plintarna.
Jag undrar, hur ska detta fungera i praktiken? I en villa, absolut – det räcker att besöka Christiania i Köpenhamn för att förstå vad som kan åstadkommas – en Skrot-Nisse-estetik som kan vara både uppfinningsrik och vacker. Och i ”Grand designs” följer jag just nu framväxten av en fascinerande liten stuga där stommen består av 150 återvunna limträbalkar och golven utgörs av brädor från en gammal brygga. Men om vi pratar kontorshus och arenor och köpcentra, hur väl anpassad är den cirkulära processen till den elefantiasisskalan? Inte alls. Mest framstår återbruket istället som tomma gester: en receptionsdisk klädd i gammal kopparplåt, uppsnyggade kontorsmöbler från Myrorna, återvunna tegelstenar som bokstöd. Sådant duttande räddar ingen planet.
Vilken fastighetsägare anser sig ha råd att genomföra alla de kvalitetskontroller som krävs för att försäkra sig om att det gamla skelettet fortfarande står pall? Varje bärande element måste ju testas, repareras, märkas, förpackas…
Ska återvinnandet göra verklig ekologisk nytta måste vi skala upp, lära oss hantera själva stommen, de bärande delarna, hitta metoder för att effektivt demontera och återmontera hela hus. Men även då är det svårt att se den faktiska ”affären”. För vilken fastighetsägare anser sig ha råd att genomföra alla de kvalitetskontroller som krävs för att försäkra sig om att det gamla skelettet fortfarande står pall? Varje bärande element måste ju testas, repareras, märkas, förpackas…
Därtill undrar i alla fall jag, om nu den cirkulära ekonomin en dag blir verklighet, vilken typ av estetik, vilken typ av design, kommer vi då få se? Blir det Frankenstein-fasader, hela stadsdelar som liknar kåkstäder, ett virrvarr av sekundamöbler?
Jo, i värsta fall.
Men i bästa fall, om branschen faktiskt tar uppgiften på allvar, gör verklighet av alla vackra ord, då finns det ändå en reell möjlighet att vi föräras en mer omsorgsfull arkitektur. Det har med den omständliga arbetsprocessen att göra; det där mödosamma sökandet efter begagnade material och byggelement, ett närmast arkeologiskt pusslande – det är omöjligt att föreställa sig att det någonsin ska kunna paras med den überrationella kranarkitektur som plågat Sverige så länge.
Ska återvinningsarkitekturen bli vacker krävs hantverkskunnande och formvilja. Precis de kvaliteter som svensk arkitektur saknar idag.
Ett spännande perspektiv.
Om nu återvinning någonsin blir mer än tomt prat, vill säga.
LÄS MER:Snälla makthavare – bevara vår pärla Valhallabadet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
