Ola Larsmos och Lars Ilshammars 404 - Utflykter i glömskans landskap är en förrädiskt bra essäsamling: Infallsrik, skönskriven, fylld av bra anekdoter och reportagesnuttar. Med sidoblickar mot cybernetik och konkretistisk poesi, en rysk rymdfabrik och babyloniska stentavlor skissas ett globalt slagfält där makten över information och informationskanaler utkämpas. På ena sidan: storbolag och deras regeringar, som vill privatisera och kommersialisera. På den andra: Internet-aktivister och fattiga länders regeringar som vill att kunskaper och kommunikationer ska vara allmänt tillgängliga och helst gratis.
Det är rätt njutbar kulturjournalistik.
Det förrädiska ligger i att de många utflykterna eller sidoblickarna mest är ett sätt att förpacka ett ärende som annars hade kunnat uttryckas på, tja, ett par dussin sidor eller så, men som nu riskerar att snarare tappas bort än understrykas av alla utvikningar.
Det Ilshammar och Larsmo vill är att staten ska bygga bredband. Riktiga bredband, med minst fem megabit per sekund i båda riktningar. Och till alla. Inte bara till tätorterna.
(Det ville de för övrigt förgäves redan i boken net.wars 1997.)
Precis som med tidigare gigantiska satsningar på infrastruktur - post, järnvägar, vattenkraft, elnät - är staten den enda aktör som kan ta fram resurserna, 50-60 miljarder, utan att snegla mot nästa kvartalsbokslut.
De privata, vinstdrivande bolagen kommer aldrig att göra det. De kommer att räkna på varje meter bredband och se om det lönar sig eller inte. Och de kommer att konstatera att fattiga människor och glest befolkade områden inte är mödan värda.
Problemet, menar Larsmo och Ilshammar är att i dag, då Sverige står inför ett teknikskifte, som kräver samma typ av högst synliga statliga hand som den tidiga industrialiseringen, så har staten fått för sig att den inte vill ta ansvar för hela samhället längre. Den styrs av en "ny ... överideologi om staten som företag eller koncern; ett AB Sverige". Det är mot ett sådant synsätt udden i deras kritik riktas.
Det är lätt att hålla med dem: klart staten ska bygga bredband.
Men möjligen hamnar saken i ett annat ljus om man vänder på frågan: vad kan göras med 60 miljarder?
Till exempel kan en halv miljard barn i tredje världen vaccineras mot de vanligaste sex sjukdomarna.
Då kan man börja prata om samhällsnytta.
Om "404" alltså kan läsas som en pamflett för klassisk statsledd (socialdemokratisk) modernisering där övergången till ett "informationssamhälle" bör hanteras ungefär som vilket teknikskifte som helst, så är perspektivet ofta ett annat i antologin Copy me: Här är allt nytt, framtiden ligger vidöppen.
Copy me är en sammanställning av texter som publicerats på den så kallade Piratbyråns hemsida. Piratbyrån driver en av de bästa sajterna för fildelning, det vill säga i praktiken gratis nedladdning av film, musik, programvara, med mera (www.piratebay.org).
Boken spretar som ett plockepinn med sin blandning av enkla pamfletter och filosofiska texter (av bland andra Michel Foucault och Paolo Virno). Grundtemat är ett försvar av rätten att kopiera den senaste pophiten, men man hamnar snabbt i allvarligare frågor, som arbetets förändring och global rättvisa.
Flera författare ser till exempel den gåvoekonomi som fildelning är ett exempel på och framväxten av fri mjukvara som Linux som början till ett alternativ till ett samhälle grundat på den privata äganderätten.
Utopism?
Kanske det.
Men samtidigt finns här ofta en befriande radikal grundhållning: I en extremt orättvis värld, vars ännu djupt ojämlika bytesförhållanden bygger på ren plundring, kan det aldrig vara moraliskt rätt att försvara privat ägande (patent, upphovsrätt med mera) till de verktyg som skulle kunna jämna ut förhållandena och ge människor bättre liv.
Det vore den rimliga startpunkten för varje diskussion om utveckling: äganderätten som artificiellt hinder, inte som "det naturliga."
