I Bonniers ordbok lyder definitionen på en subkultur såhär: "kulturform eller livsstil hos mindre grupper utan officiellt erkännande, till exempel knarkare". Det är svårt att inte tjusas och förbryllas av denna äventyrliga definition på begreppet.
En gång talade man om standup som just en subkultur. Under det senaste decenniet har emellertid konstformen genomlevt en betydlig mutation. Scenen har växt sig stor och muskulös. Standup har sprängt upp väggen från sunkhaken och källarlokalerna, och rullat fram över resten av samhället. Ut mot den goda mångfalden, där publiken består av alltifrån marimekkobrudar till grabbar med hockeyröv.
Än har det inte blivit folkligt, det vore ett alltför aggressivt påstående. Men fler utsätter sig för stand-up, fler skriver om det och fler älskar det. Något som Malmöbaserade Filip Yifter-Svensson redogör på ett förtjusande vis i reportageboken "Provokatörerna". Han lyckas också göra detta utan att förfalla till en av journalistikens kardinalsynder: fåfänga. Yifter-Svensson har en synnerligen behärskad ingång till berättande. Han ställer sig mycket sällan upp och gastar. Prosan är fri från överdåd och billigt socker. Boken, som utgörs av en lång rad reportage, utforskar varenda liten fläck av den svenska standupscenen.
LÄS MER:Recension: Standup på Pandora - Oceanens humorklubb
Men journalisten företar också flera resor ut över internationella vatten: en del rör bensinskallen och komikern Lenny Bruce. En annan vilar mot den amerikanske marknadschefen Justine Sacco, som försökte begå lite aidshumor på Twitter och sedan blev spettgrillad.
Det som inleder, och stimulerar resten av boken, är turerna runt Anton Magnussons "Knulla barn". Dock är "Provokatörerna" bättre när Yifter-Svensson uppehåller sig till svunna tider. Den historiska redogörelsen över svensk standup görs på ett förskräckligt tillgängligt sätt. Även humorscenen i Malmö utreds med samma känsla för öppet berättande.
Yifter-Svenssons journalistiska metoder presenterar dessvärre också ett par bekymmer. Ibland tar han alltför lite utrymme och plats, ibland kräver boken mer ryt och opposition. Flera intervjupersoner halkar iväg när de borde brottas upp mot en ribbstol.
Aron Flam är författaren visserligen styv mot, men Flams parodiska grundhumör utesluter alla andra lägen för en journalist. Flam är en eldfabrik som enbart producerar invändningar och tvivel. Man har inga andra ord än: "Varför?", "Vad menar du?" och "Hur är det egentligen fatt, käre gosse?".
LÄS MER:Recension: ”Livets små njutningar” av Sigge Eklund
Men det hade varit kul om han tog an Anton Magnusson med liknande bravado, eller för den delen Simon Gärdenfors. Eftermälet till Kristoffer Svenssons radiopsykos, denna cyklon av grappa och kvinnohat, skrivs fram med viss undfallenhet. Malmökomikern Simon Svensson får dessutom ta lite för stor plats i flera av bokens reportage. Dock är hans citat "jag vet inte vilka som är punkarna längre" smått förträffligt.
Ett större motstånd skulle ha skapat mer rörlighet i materialet. Vid ett fåtal stunder känns "Provokatörerna" för mjuk, nästan en aning tjänstvillig. Men överlag är invändningarna få, och bokens förtjänster stora.
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
