Den 4 augusti lade sig 15 afghanska män på Sergels torg i Stockholm och vägrade äta och dricka. Efter tre dagar fick hälften av dem föras till sjukhus. En del var medvetslösa, alla svårt medtagna.
Några dagar tidigare hade flera hundra av deras landsmän genomfört en protestmarsch från Migrationsverket i Norrköping till riksdagshuset i Stockholm.
De gjorde vad många maktlösa människor gjort före dem: använde sina egna kroppar och röster som vapen i desperata protester mot ett myndighetsbeslut. Det fattades av migrationsverket den 15 maj och gällde en man från Kabul.
Han sökte asyl för några år sedan och fick avslag. Men eftersom svenska myndigheter då tyckte att läget i Afghanistan var så oroligt att man inte med tvång kunde skicka tillbaka flyktingar dit, fick han ett tillfälligt uppehållstillstånd. När det nu löpt ut, anser migrationsverket plötsligt att säkerhetsläget är tillräckligt bra i Kabul.
I Sverige lever 600-700 afghaner som befinner sig i ungefär samma situation. De är mest ensamma män. De har i genomsnitt varit i Sverige i fem år. Många har lärt sig språket, skaffat arbete eller startat egna företag. Nu väntar de på att polisen ska knacka på dörren med en enkelbiljett till ett land där deras liv är i fara och deras mänskliga rättigheter med största säkerhet kommer att kränkas. Ett kort uppskov har de fått. Hungerstrejken tvingade fram ett möte - som äger rum imorgon - med migrationsverket och ett löfte om att fram tills dess inte lämna över några ärenden till polisen.
Kanske vill verket bara avvärja en opinionsstorm - döende flyktingar på tv är ingen bra PR för den generösa svenska asylpolitiken.
Kanske vill man uppriktigt förklara sitt beslut. Det skulle behövas. Här talas dubbelspråk. Å ena sidan konstaterar migrationsverket att "säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats under det senaste året" och "någon förbättring av säkerhetsläget på kort och medellång sikt är emellertid inte att vänta."
Å andra sidan att "Säkerhetsläget är stabilast i Kabul".
Som grund anger verket tre rapporter. Den första, från FN:s flyktingorgan UNHCR, är hemligstämplad. Men där finns bland annat en lista över platser som UNHCR anser är alltför osäkra. Kabul finns inte med på den.
Den andra kommer från UD. När jag läser den är det inte svårt att förstå afghanernas desperation. Ingen anständig människa kan vilja sända sin värsta fiende till Afghanistan. Att vi låter statsmakten göra det beror, hoppas jag, inte på bristen på civilisation och humanism i detta rika land, utan på bristen på kunskap.
I Afghanistan härskar, enligt UD, nästan total laglöshet, med utomrättsliga avrättningar, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden, människohandel - och en extrem fattigdom och sönderslagen ekonomisk infrastruktur. Dessutom rasar kriget. "Under 2006 förlorade över 4 000 personer livet i strider och i attentat. Vanlig kriminalitet som mord, rånmord, rån, våldtäkt och kidnappningar är också ett stort problem". UD skriver inget specifikt om säkerhetsläget i Kabul, bara att det varierar i olika delar av landet.
Den tredje skriften, från brittiska Home Office, är en omfattande sammanställning av rapporter från andra källor. Här bekräftas att det sedan invasionen varit lugnare i Kabul än i många andra delar av landet. Men redan i december 2005 rapporterade Institute for War and Peace Reporting att det "relativt fredliga Kabul har blivit mer sårbart", efter två bombangrepp mot Isaf-styrkorna. FN:s generalsekreterare meddelade i september förra året att väpnade operationer riktade mot regeringen blivit "en akut angelägenhet" i provinserna Warak och Logar, nära Kabul, och att "en känsla av instabilitet har tagit greppet om Kabul de senaste tre månaderna". Andra källor från det senaste året nämner flera upplopp, plundringar och raketangrepp i staden.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att säkerheten i Kabul har försämrats. Och precis då gör alltså Sverige helt om och börjar tvångsavvisa. Det går inte ihop. Inte utan en politisk pusselbit.
Många irakier och afghaner har de senaste åren kommit till Sverige. Och gång på gång har migrationsminister Tobias Billström beklagat sig offentligt över att Sverige, som han tycker, tar emot oproportionerligt många jämfört med andra europeiska länder. Migrationsverket är naturligtvis inte oemottagligt för sådana politiska stoppsignaler.
Dessutom deltar svenska soldater i Isaf-styrkan och den svenska staten har satsat en hel del prestige i att "demokratiseringen" av landet ska bli framgångsrik. Kanske finns det därför ett behov av att visa att utvecklingen går åt rätt håll? Även om den nu inte gör det.
Det finns ytterligare en komplikation. Det vägledande beslutet gäller som sagt en man från Kabul. Man afghanerna fruktar att det kommer att användas mot dem alla, varifrån de än kommer.
Det är möjligt. Migrationsverket anser generellt att "ensamkommande män borde kunna återsändas med tvång /.../ eftersom ensamma män har bra förutsättningar att återintegreras i Afghanistan."
Det vore i så fall ett brott mot UNHCR:s linje, eftersom FN anser att endast personer med fungerande sociala nätverk i Kabul bör kunna avvisas dit. När jag påpekar det svarar Migrationsverkets jurist Joakim Hugoson bara lugnt att UNHCR:s rekommendationer inte är svensk lag.
Antagligen kommer verket under september att fatta beslut också om personer som inte har några nätverk i Kabul.
Då avgörs hur många hundra afghaner Sverige kommer att försöka deportera - och som nu tvingas gå under jorden.
