Vincent Anderson (Benedict Cumberbatch) är en usel kollega. Hans elakheter och humörsvängningar förpestar tillvaron för alla som jobbar med hans barnprogram ”Good day sunshine”. Men det är ett jättefint program. Marionettdockornas budskap om hopp och vänskap skänker tröst till alla barn som tycker vuxenvärlden är läskig och obegriplig.
För det är den. 1980-talet var en synnerligen skitig och jobbig tid i New York där den skarpa socioekonomiska skiljelinjen mellan rika och fattiga ökade hemlösheten samtidigt som den så kallade crackepidemin ledde till drogkrig, ökad kriminalitet och korruption hos både polisen och makthavarna. Lägg där till AIDS-epidemin och rasbråk.
Om Vincent är en usel kollega är han en desto sämre make och far. När ”Good day sunshine” hotas av nedläggning tappar han det totalt. När sonen Edgar försvinner på väg till skolan i samma veva faller Vincent ned i den psykiska ohälsans becksvarta djup och börjar tro att Eric, ett snällt, blått dockmonster är den enda som kan hjälpa honom. Att hitta sonen, att hitta sig själv, att rädda barnprogrammet. Tillsammans ger de sig ut på en resa i New Yorks undre värld. Det är mer spännande än det låter som – och lika knäppt. Det här är en thriller med ett hjärta.
För Vincent, som spelas av en bländande Benedict Cumberbatch, är Eric en metafor för skuld, krav och ignorans.
Att tv-serien heter Eric och inte, säg Vincent eller Edgar, är ett bevis för seriens komplexitet. Monstret är förstås en symbol för allt det där mörka inom oss vi inte vill kännas vid.
För Vincent, som spelas av en bländande Benedict Cumberbatch, är Eric en metafor för skuld, krav och ignorans. Allt det hans egen pappa stod för och som Vincent hatar honom för. På ett större plan är Eric förstås också ett utslag av ett ruttnande samhälle, en plats där korruption och falskhet ersatt gemenskap och empati.
Manusförfattaren Abi Morgan känner väl till destruktiva känslor, vilket hon bevisat i magnifika tv-serier som ”The split” och ”The hour”, och filmer som ”The iron lady” och ”Shame”.
Det som imponerar mest i ”Eric” är just känslan. Eller snarare känslorna, för de är många. Känslan av ett New York City som vittrar sönder, känslan av svek, både i äktenskapet och av samhället som inte kan ta hand om sina medborgare. Känslan av föräldrar som bråkar, chefer som bakbinder och – mest av allt – den kvävande känslan av att inte tillåtas att vara sig själv.
Fler texter på GP Kultur:
LÄS MER:Nytt och sevärt på TV – vecka 22
LÄS MER:SVT tiger om avhoppet i ”Gift vid första ögonkastet”
LÄS MER:Sommar-tv är årets stora utmaning för SVT
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
