"Unga manliga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund" som är "besvikna och frustrerade" och som "inte känt att deras parti, socialdemokratin, tagit tag i problemen ..." Så ser den typiske Sverigedemokratiske väljaren ut enligt före detta folkhälsominister Morgan Johansson (Dagens Nyheter 17/10).
Denne frustrerade arbetarman, egentligen sosse, har spökat i så många beskrivningar (Henning Mankell Aftonbladet 30/9, Fredrik Ekelund Sydsvenska Dagbladet 4/10 med flera) sedan valet att han nästan fått liv. Johansson använder honom som slagträ mot partihögern: så här går det när vi lämnar jobbarna i sticket.
Något liknande, men mer försiktigt uttryckt, antydde Lars Henriksson i sin krönika i GP i torsdags (19 oktober), då han helt riktigt konstaterade att Sverigedemokraterna i Göteborg främst vunnit stöd i typiska arbetarstadsdelar.
Men finns denne frustrerade arbetare? Är inte bilden lite för bra? Den bekräftar ju på ett nästan kusligt pusselbitsliknande sätt vänsterns teori om hur fascismen växer ur sociala problem och stärker samtidigt högerns idéer om den fördomsfulla, okunniga arbetarklassen. Johansson hänvisar till "en preliminär analys av valresultat" och det är ju möjligt att han har på fötterna.
Men bilden stämmer rätt dåligt med vallokalundersökningen - de enda data som finns allmänt tillgängliga - som bland annat visar att bara 12 procent av Sd-väljarna betraktar sig själva som "vänster", 42 procent som "höger". Och att Sd har tagit röster från alla partier, ungefär lika många från högerblocket som från vänsterblocket; kristdemokraterna är för övrigt det parti som förlorat störst andel.
Politiskt är det med andra ord snarare högersympatisörer än vänsterväljare som röstat brunt.
Sossar som inte känt att deras parti tagit tag i problemen? Nja.
Socialt finns en liten överrepresentation av arbetslösa. Och antagligen - det går inte riktigt att avläsa - också av LO-anslutna arbetare, studenter och egna företagare. Däremot inte av pensionärer.
Den mer komplexa bild som framträder ur vallokalundersökningen ligger mer i linje med hur det ser ut i andra länder, där de högerpopulistiska partierna, med undantag för Vlams Blok, framförallt bygger sitt stöd på två grupper: småföretagare, som står till höger i ekonomiska frågor, och arbetare, som står mer till vänster. Att reducera Sd:s väljare till reservsossar eller ett överkört vitt trasproletariat verkar vara en alltför kraftig förenkling.
Borgerligheten borde vara oroad. Det är ju av allt att döma lika mycket dess sympatisörer som vänsterns, som fört Sd till riksdagens tröskel. Men medan socialdemokratin nu börjat debattera saken, hörs från höger inte ett ord.
En annan tes som då och då framförs är att Sverigedemokraternas väljare kanske snarare än att stå bakom partiets främlingsfientliga program skulle motiveras av ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd: arbetslöshet, dålig ekonomi, fifflande politiker med mera.
Så är det antagligen för många. Folk röstar ju på partier av massor av olika anledningar.
Men vallokalundersökningen visar att den fråga som sd:s väljare tyckte var allra viktigast var just "flyktingar/invandring". På andra plats kommer "lag och ordning". (De minst prioriterade frågorna var miljö och jämställdhet). Det är precis de frågor som partiet självt i alla möjliga och omöjliga sammanhang lyft fram. Dessutom anser 42 procent av Sd-väljarna att deras egna åsikter stämmer "mycket bra" med partiets. Det är mycket högt. Snittet för alla partier ligger på 24 procent.
Det är med andra ord svårt att förneka att det är just partiets främlingsfientliga profil som lockat väljare.
Detta faktum sammanfaller på ett oroande sätt med forskningsresultat från andra länder. I en ännu inte publicerad studie har Oxfordforskaren Elisabeth Ivarsflaten jämfört valresultaten från sju olika länder, där högerpopulistiska partier nått över fem procent. Hon har testat fyra olika teorier om vilka frågor, eller samhällsproblem, som fått väljare att rösta på till exempel Front National, Dansk Folkeparti och Vlaams Blok, hellre än på något av de andra, större, partierna: 1) missnöje med landets ekonomi ,2) misstro mot det politiska etablissemanget, 3) att man ogillar miljöanpassningen av samhället, och slutligen, 4) missnöje med migrationspolitiken. Endast det sista - migrationspolitiken - håller i alla länder. Slutsatsen blir att en förutsättning för att ett högerpopulistiskt parti ska bli framgångsrikt är att det lyckas kanalisera missnöjet med migrationspolitiken bättre än de etablerade partierna.
Fixeringen vid invandring och asylpolitik både hos väljare och parti kan paradoxalt nog också vara ett problem för Sd. I en annan studie har Ivarsflaten tittat på alla de europeiska invandrarfientliga partierna, också på dem som inte fått några politiska framgångar att tala om. Av 41 partier har 34 misslyckats. Det beror på att de alla saknat vad Ivarsflaten kallar en skyddande "sköld" av anständig historia.
Av de sju som lyckats däremot, har sex haft en sådan sköld. Undantaget är franska Front National - som organiserats enbart för att bekämpa invandringen och också vunnit stora framgångar. Men i övrigt ser sköldteorin ut att hålla bra. Den bottnar i att de flesta människor inte vill förknippas med extremism och rasism och därför, inför sig själva och sin omgivning, behöver kunna motivera sin röst på ett främlingsfientligt parti med något annat: Jag röstar på dem, därför att de alltid stått för lokaldemokrati/en bra skattepolitik/bra välfärd, och så vidare. Partier som har en historia av att vara till exempel skattesänkarpartier, bondepartier eller något annat kan därför driva en nog så hårdför politik, utan att riskera extremismstämpeln. Ett exempel var när folkpartiet - med sin liberala tradition som sköld - fördubblade sina röstsiffror genom förslaget inför valet 2002 om språktest .
Sverigedemokraternas kanske största problem är att de saknar en sådan sköld; deras föga ärorika historia av nazism och etnonationalism - och deras nutida fixering vid migrations- och integrationsfrågor - innebär att de har svårare att hävda att de är ett "vanligt" eller "anständigt" parti som det är legitimt att rösta på. Det är därför antagligen bara om sd lyckas med tricket att mobilisera främlingsfientlighet och samtidigt trovärdigt dölja just detta, som de kan nå riksdagen 2010.
