I augusti kom en av de mest omtalade utredningarna sedan Tidösamarbetet inleddes: nationalekonomen Joakim Ruists utredning om Stöd till invandrares utvandring.
Att öka drivkrafterna för återvandring är en av de viktigaste punkterna i Tidöavtalet. Det finns inget tolkningsutrymme i avtalets formuleringar: ”Arbetet med lagstiftning och genomförande av föreslagna åtgärder ska fullföljas under mandatperioden 2022–2026”.
Men Ruist kom fram till något helt annat än vad Tidöpartierna, och framför allt Sverigedemokraterna, hade föreställt sig: att större höjningar av dagens ekonomiska bidrag till utvandring är riskabla och bör undvikas. Dels då det saknas lyckade exempel på hur man har kunnat åstadkomma en större våg av frivillig återvandring från rika till fattigare länder. Dels eftersom det inte skulle innebära några större ekonomiska vinster för statskassan, enligt Ruist.
Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) blev inte nöjd. Den planerade presskonferensen med utredaren i Stockholm ställdes in. Ruist fick stanna hemma i Ödsmål (GP 21/9).
Sverigedemokraterna var snabba med att uttrycka sitt missnöje med Ruist. ”Utredaren kommer inte med några förslag som vi kan hantera vidare”, sade partiets migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling till DN (13/8).
När regeringen började portionera ut de kommande budgetsatsningarna stod det klart att Tidöpartierna hade struntat i Ruists rekommendationer. I stället meddelades det att återvandringsbidraget kommer att höjas kraftigt: från 10 000 kronor till 350 000 kronor.
Ett av Tidöavtalets främsta syften är att minska migrationen till Sverige och stärka integrationen. Det är rimligt efter decennier av oansvarig migrationspolitik som har försämrat människors chanser att bli en del av det svenska samhället. Men det är inte realistiskt att tro att lösningen, eller ens en del av lösningen, stavas statligt understödd återvandring.
Att det skulle vara möjligt att starta en storskalig utvandring från Sverige är en sverigedemokratisk önskedröm. Varför skulle människor som har lyckats ta sig från ett fattigt land till ett välfungerande samhälle vilja åka tillbaka? Ekonomiska lockbeten kommer inte att räcka. Även om man är arbetslös och inte ser Sverige som sitt hemland har man ändå ett hyfsat bekvämt liv i en demokratisk välfärdsstat. Varför byta det mot en osäker tillvaro i ett land som med största sannolikhet är krigshärjat och korrupt?
Inte ens danskarna har lyckats i någon större utsträckning, påtalar Ruist. Sedan 1990-talet har Danmark försökt öka återvandringen. Ändå har det inte varit någon större folkvandring från Danmark tillbaka till människors ursprungsländer. Enligt Ruist är det bara cirka 300 personer per år som utvandrar från Danmark.
Om den danska modellen skulle appliceras på svenska förhållanden, och återvandringsbidraget skulle höjas till dansk nivå, räknar Ruist med att 700 personer skulle återvandra från Sverige årligen – i bästa fall. Det framstår knappast som ett paradigmskifte i svensk migrationspolitik.
Ändå väljer Tidöpartierna att höja återvandringsbidraget. Satsningen beräknas kosta 2,5 miljarder kronor de kommande tre åren.
Det säger något om hur mycket Tidöpartierna är beredda att betala för sverigedemokratisk symbolpolitik.
