"Jag är inte lika blyg längre"

Sophie Zelmani har aldrig känt sig bekväm med intervjuer. Värst var det i början av karriären då hon vantrivdes i tv-sofforna. Hon skulle aldrig få för sig att titta på de inslagen i dag.

–  Jag har velat avboka den här intervjun också ända sedan jag sa ja, men jag gjorde inte det för jag tänkte att jag skulle vara lite mognare nu, säger hon och skrattar.

Så nu sitter hon där i sin kombinerade skrivarstudio och verkstad utanför Mariefred för att prata om sig själv. Verkstaden är hennes speciella rum för kreativitet. Oftast vet hon inte vad som väntar när hon går in där – det kan bli musik, men det kan också bli smycken eller läderarbeten.

–  Det är en plats där jag gör saker jag får lust med. Men jag tröttnar väldigt fort på grejer, så det är bråttom när jag får lust – nästa dag kan det ha gått över.

Jobbar med nya albumet

För närvarande ägnar hon sig framför allt åt nästa album som ska släppas senare i år. Hon lyssnar på de inspelade låtarna, kommunicerar med sin mångåriga producent och medmusiker Lars Halapi i Skåne, och ska förmodligen skriva och spela in ytterligare någon sång.

I höstas släppte hon samlingsalbumet "The first 25 years" med låtar från hela sin karriär. Sophie Zelmanis produktion genomsyras av ett lågmält vemod och på frågan om det speglar henne själv som person blir svaret ja.

–  Jag vet inte var det där kommer ifrån, för jag tror inte att det alltid har varit så. Men jag tillbringar mycket tid ensam och då är det kanske inte så naturligt att gå omkring och skratta och skoja.

TT: Om du tittar tillbaka 25 år, hur skiljer sig den Sophie Zelmani från den du är i dag?

–  Jag tog saker på större allvar då. Nu kan jag släppa det där lite och mera göra sådant jag blir glad av. Och jag är inte lika blyg längre, även om jag fortfarande vill känna mig trygg i de sammanhang jag är i.

Vi backar ännu längre tillbaka, för vid 14 års ålder hände något som skulle förändra allt och som ledde till att hon skrev sin första sång.

Bilresan som förändrade allt

–  Jag gick i åttonde klass. Jag minns den där dagen så väl. Vi hade biologilektion när mamma kom och hämtade mig. I bilen berättade hon att pappa hade drunknat. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med alla känslor. Men innan dagen var slut hade jag skrivit en sång. Och mitt i allt så kändes det bra på något sätt.

Senare fortsatte hon att skriva musik så fort det dök upp känslomässiga saker hon behövde ta itu med. Fast hon såg det inte som musik – låtskrivandet blev bara hennes sätt att bearbeta vissa händelser och känslor.

–  På det viset har jag hanterat allt i mitt liv egentligen. Ofta har jag inte tagit upp saker med den det gäller utan kanaliserat allt i sångerna. Där har jag älskat, hämnats, känt sorg. Men jag har blivit bättre på att prata med åren, särskilt sedan jag fick barn. Då är man ju tvungen.

Dottern Etta är 22 år och har själv inlett en karriär som artist och låtskrivare.

Dottern mer social som musiker

–  Hon har alltid sjungit. När hon var ett år kunde hon tio låtar. Jag var själv lite tyst på den tiden och orolig att hon inte skulle lära sig prata. Hon är betydligt mera social som musiker än jag, och samarbetar mycket med andra.

När Sophie Zelmani skulle ge ut sin första platta 1995 hette hon Edkvist. Men lät det bra, funderade hon, med Sophie Edkvist? Hon bestämde sig för att byta till mammans flicknamn Zelmani.

Namnet är ryskt. Någon på morfaderns sida kom till Sverige med ett cirkussällskap, så mycket vet man. Han blev kär och stannade kvar.

–  Vi vet inte varifrån i Ryssland han kom så det vore kul om någon i släkten ville släktforska om det.

TT: Vad tror du att du hade gjort i dag om du inte blivit musiker?

Rita hus det roligaste hon gjort

–  Då hade jag ritat hus, varit arkitekt. Jag tycker om byggnader. Jag har ritat ett hus i mitt liv och det är bland det roligaste jag har gjort. Det var 17 år sedan och nu står det där och är hem till någon annan. Jag skulle gärna göra ett till.

"Ofta har jag inte tagit upp saker med den det gäller utan kanaliserat allt i sångerna."