Mästerlotsen klättrar på vågtopparna i jobbet

Han började med att ta förarintyg för båtar när han fyllt 13. Och året efter fick han sommarjobb på färjan till Gullholmen vilket han fortsatte med ytterligare ett par somrar. Efter att ha praktiserat på Stena Line när han gick på högstadiet var han helt säker. Han skulle bli sjökapten som sin far.

Men han var också intresserad av fiske, inspirerad av morfar Edvin. Som började som fiskare ute på Nordsjön i sin pappas seglande kutter redan som tolvåring.

– Oj vilka spännande och tuffa berättelser min morfar berättade om tiden ombord i segelfartyg, säger Mats och ler åt minnet.

Ville bli sjökapten

Men det var ju sjökapten han skulle bli. Så efter gymnasium med sjöinriktning och skepparexamen bar det i väg ut på första långresan som gick till Sydamerika på styckegodsfartyget Buenos Aires. Därefter följde många olika slags fartyg och Mats fick se mycket. Allt från Alaskas glaciärer till att jobba ombord i krigsområden och vara med om alla vädertyper. Efter tre år på Sjöbefälsskolan i Göteborg kunde han mönstra som styrman på ett fartyg i Karibien och som 23-åring blev han befälhavare på ett tremastat skolsegelfartyg.

– Ända sedan morfars berättelser och i synnerhet efter jag var på skonerten HMS Falken en dryg månad och blev tilldelad specialuppgiften stortoppsgast, har jag gillat segelfartyg. Det var ett tufft jobb för en 16-åring att klättra högst upp i stormasten men väldigt spännande.

Siktade på att bli lots

Han såg dock tidigt till att få jobba på så många olika fartygstyper som möjligt. Allt med sikte på att bli lots när han skaffat familj och ville arbeta mer på hemmaplan. Precis som hans pappa hade gjort. Men först ville han se världen från bryggan på de fartyg han arbetade på. Det blev många olika fartyg och extra trevligt var det att jobba på passagerar- och kryssningsfartyg som förde honom till exotiska platser. Han uppskattade även umgänget ombord och utbudet av trevliga aktiviteter som finns ombord på ett passagerarfartyg.

– Om man inte gillar att umgås med folk ska man inte jobba där. Men jag trivdes jättebra och funderar så smått på att återvända till kryssningsvärlden när jag slutar som lots om tre år.

Mötte kärleken på kryssningsfartyg

På det sista kryssningsfartyget Super Star Leo mötte han kärleken och det blev dags att stadga sig och vidareutbilda sig till lots. För att bli lots behöver man en sjökaptensbehörighet som man får ut efter sjökaptensexamen och 36 månaders sjötid som befäl i större fartyg. De flesta lotsar har tio till tjugo års erfarenhet som sjöbefäl innan man börjar som lots. Efter antagning till utbildningen följer en intern utbildning på sju månader i Göteborg och på andra lotsplatser med större områden upp till ett år. Att kunna lotsområdet utan och innan är ett måste och lotsen ska kunna navigera och manövrera alla tänkbara fartygstyper. Det tar fyra år att få lotsa de största fartygen på upp till 400 meter och ytterligare fyra år för de största tankfartygen över 290 meter.

– Lotsyrket är väldigt omväxlande. Ingen dag är den andra lik och det är det som är charmen med yrket. Även om vi lotsar inom samma område så gör vi det i alla väder och situationer. Fartygen varierar i storlekar mellan 80 och 400 meter men kan också vara mindre om de för farlig last eller har behov av bogserbåt. Att få lotsa några av de största fartyg som någonsin byggts känns häftigt. Men de är inte alltid de svåraste då vi har hjälp av bogserbåtar som lotsen också instruerar med riktning och kraft. Utan svårast kan vara ett litet fartyg med bara propeller och roder, förklarar han.

– Vi träffar ständigt nya människor som kommer från olika kulturer. Kaptenen har alltid huvudansvaret för sitt fartyg men lotsen ansvarar för att utföra lotsningen på ett säkert och bra sätt och är den person som i praktiken framför fartyget och oftast hela vägen till kaj genom att ange kurser, rodervinklar och fart.

Lotsar dygnet runt

Normalt blir det mellan en och fem lotsningar per dygn och lotsen är som regel i tjänst upp till fem dygn och är sedan ledig lika länge. Det kan bli jobb när som helst på dygnet och en lots vet inte från den ena natten till den andra vilka arbetstider och vilotider det blir.

– Det är väl det enda som är negativt med jobbet. Att man har svårt att planera sina sovperioder. Vi måste täcka upp för varandra i semestertider för några vikarier kan vi inte få tag i med den långa internutbildningen. Men annars är det ett toppenjobb och jag rekommenderar ungdomar att bli sjöbefäl. Behovet är stort och det finns många slags jobb inom sjösektorn även på land.

Det svåraste och farligaste momentet för en lots är själva ombordstigningen på fartyget. Då ska lotsen i precis rätt ögonblick ta steget över från lotsbåten till lotslejdaren som är en form av repstege som sett mer eller mindre likadan ut i hundratals år. Man måste försöka ta klivet när lotsbåten befinner sig på en vågtopp.

– Sjöfartsverkets båtmän på lotsbåten betyder allt för vår trygghet. Med sin goda kompetens, känsla och omdöme minimerar de risken för att vi kan skadas eller mista livet. Som svårast är det förstås vid dåligt väder med mycket sjögång. Många gånger kippar man efter andan när man väl är uppe på bryggan efter en rask förflyttning från lotsbåten och upp till bryggan, kanske 40 till 60 meter över vattenytan. Som tur är finns det hiss i de största fartygen från däcksnivå.

Att Mats gillar sitt yrke är helt klart. Ändå ser han fram emot vad han kan tänkas göra när han lämnar lotsyrket för gott. Det finns så mycket mer att se i världen även för en person som han.

– Jag har inte varit i Söderhavet, Australien eller Nya Zeeland, så dit vill jag förstås. Jag gick en kurs i höstas för att även få framföra fartyg i polarområden. Från tiden som kapten på bramsegelskonaren Lady Ellen har jag många fina minnen. Att få segla till Karibien och Västindien och gå in mellan korallrev och få ankra upp i en lagun var fantastiskt. Så jag ser fram emot att börja på något nytt igen, säger han och ler.

TEXT

Britta Lundh-Flodinnamn@gp.se

Kjell Flodin