Jag går och grämer mig. Jag har missat en chans. Det är sådant där man läser om. Någon såg Hemingway ensam på en bar i Havanna, men förmådde sig inte att gå fram och bjuda på rom. Och jag känner en redaktör som i decennier har pratat om att han en gång i Cannes år 1988 nästan dansade med Madonna.
Men jag går och grämer mig här i Göteborg år 2024. Jag anade något. En port till en annan värld stod på glänt. Jag öppnade den inte.
Det var en tisdag för några veckor sedan. Jag hade stämt möte med två träbåtsentusiaster i Hotell Eggers matsal. Hotell Eggers är den sista riktiga hotellrestaurangen i Göteborg. Det är så en hotellrestaurang ska se ut. Det är ingen idé att ha en hotellrestaurang om den inte ser ut som Eggers.
Möten med träbåtsentusiaster ingår nu en gång för alla i en redaktörs vardag. Just dessa entusiaster var tidigare obekanta för mig. Mötet hade avtalats via mejl. Jag visste inte hur de såg ut, men min erfarenhet sa mig att jag kunde ana vad som var att förvänta.
De borde vara i sjuttioårsåldern, lätt krumma, en smula långhåriga och skäggiga. Som utegångsfår.
När jag klev in på Eggers såg jag mig alltså vilset omkring. En vänlig hovmästare skyndade då fram och sa:
– Ditt sällskap väntar i hörnet.
Jag tittade i hörnet. Där satt en ensam man. Han var i rätt ålder, cirka sjuttio. Hans framtoning var av det slag som i gamla Frank Heller-romaner kallas soignerad. Hans kavaj var dyrt skuren. Han bar en vit polotröja och välpressade ljusbruna linnebyxor.
Det är ingen idé att ha en hotellrestaurang om den inte ser ut som Eggers.
När han såg mig for han upp ur stolen och utbrast.
– Där är du ju.
Hans handslag var fermt och beslutsamt. Det var ett handslag värdigt en verkställande direktör. Han dånade:
– Sitt ner.
Sedan tillade han:
– Ja, affären är ju klar och du har ju redan sett den. Men du kanske vill titta igen.
– Igen? sa jag.
– Ja, bara för säkerhets skull.
Den soignerade hade hörnplats. Bakom honom, lutat mot väggen, stod ett meterhögt papprör. Han vände sig nu till hälften, greppade pappröret och drog ut en rulle. Det var en oljemålning. Ett porträtt kunde anas. Koloriten var grå och svart. Det var en mörk målning. Han vecklade ut den några decimeter.
– Du kan ju transportera den rullad, sa han.
Jag tittade på målningen. Det var ett huvud som liksom svävade över en bränd skog. På andra sidan Eggers verandafönster pågick Göteborg. Glasspapper blåste över torget. Jehovas vittnen stod vid pressbyrån. En gänglig man satt lutad mot en lyktstolpe och halsade ur en mjölkförpackning. Över spårvagnsspåren kom två män. De var i sjuttioårsåldern. De var långhåriga och vitskäggiga. De såg mycket riktigt ut som utegångsfår.
De vinkade åt mig.
Helt i linje med vad man kan förvänta sig medförde dessa träbåtsentusiaster in på Eggers en stor låda av masonit.
De nedsänkte denna låda mellan borden. Den var närmast ett topografiskt fenomen. Den gjorde ett överväldigande intryck. Serveringspersonalen hade bekymmer med att runda den.
Jag tackade den soignerade gentlemannen med oljemålningen och gick och satte mig hos utegångsfåren med masonitlådan.
I lådan förvarades vimplar och pallar och annat som en träbåtsägare kan ha nytta av. Det var en väldigt fin låda, ett under av finurligt snickarhantverk, av snören och pinnar och textil. Precisionen och skönheten var enastående. Det var oklart vad masonitlådan gjorde på Eggers.
Efter en stund kom en välklädd man i femtioårsåldern in på verandan. Han styrde direkt mot hörnbordet med oljemålningen.
Men jag går här nu och grämer mig över att jag inte fortsatte att spela rollen av konstspekulant.
I någon minut öppnades en aning av en annan värld, ett för mig okänt och skimrande Göteborg. Ett Göteborg av smokingjackor och dry martini och hemliga affärer med porträtt i olja.
Nu går jag här i dessa blåsiga junidagar, där regnvädren så nyckfullt lossas över älvmynningen varannan timme, och grämer mig över att jag inte öppnade den dörr som ställdes på glänt för mig. Jag missade. Inte ens på Eggers kommer denna chans att återkomma.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
