”Viljan att berätta släpper aldrig”

Han har en fulltecknad agenda, men till slut finns det tid för en telefonintervju. Jan Helin har ansvar för programutbudet vad gäller nyheter, samhälle, dokumentär, sport och minoriteter. Samtidigt leder han utvecklingen av SVT:s digitala plattformar: SVT Play, SVT Nyheter, Duo och SVT Barn. En hel del tid går åt frågan hur tittarna byter vanor från linjär tv till strömningstjänster.

Övergången till digitalt arbetade han även med under sin tid som Aftonbladets vd och chefredaktör.

En spännande resa

–  Det var en otroligt spännande resa, både ledarskapsmässigt och rent mänskligt, med ett team som jag då hade förmånen att få sätta ihop och jobba med. Det var ett gäng fantastiska människor och jag kan sakna energin vi hade ihop än i dag, säger han.

Han rekryterades till SVT därifrån 2015. Han gick från den snabba, kommersiella kvällstidningen till långsamt tröskande public service-tv. Det blev på många sätt en kulturchock.

–  Mycket av omställningen upplever jag positivt. Men det är en enorm skillnad, framför allt i temperament och i tempo, säger Jan Helin.

Trögheten i SVT är inbyggd och har inget med lättja och slöhet att göra, försäkrar han. Det beror på att tv-produktion är en tidskrävande process och att public service är en institution med ett helt annat uppdrag än kommersiella medier.

TT: Du började som reporter. Strävade du efter att bli chef?

–  Det blev faktiskt bara så. Jag gick ärligt talat lite grann med ryggen först in i chefskapet. Jag brann egentligen för det journalistiska berättandet. Men sedan var det flera omständigheter som gjorde att jag inte kunde resa lika mycket.

Var en tidvis dålig chef

Den mest uppenbara omständigheten var att han blev pappa, säger han. Som kvällstidningsreporter behövde han vara beredd på att kasta sig iväg på resor, men som småbarnsfar ville han ha ett mer ”stationärt” arbete. Han blev debattredaktör och sedan nyhetschef; till en början en ganska dålig sådan enligt honom själv. Av två skäl:

–  Dels ville jag alltid göra jobben själv, så mina idéer var redan en halv artikel. Alltså ett typexempel på en dålig detaljstyrande chef, säger Jan Helin med ett skratt.

Det andra skälet var att han, enligt sin egen beskrivning ”fattar trögt men bra”. På en nyhetsdesk är det bättre att fatta snabbt.

–  Det behöver inte vara så rätt, det kan du korrigera senare, utan du måste fatta beslut kvickt och ge jobbet en riktning så att processen inte stannar.

Att leda är att delegera

Allt det viktigaste han lärde sig om ledarskap, lärde han sig senare av Gunnar Strömblad, Aftonbladets dåvarande styrelseordförande.

–  Han lärde mig att leda är att delegera och att beslutsfattande är konsten att förstå vad som är strategiskt och vad som är taktiskt. Strategiska beslut mår bra av att fattas långsamt men genomföras snabbt när beslutet väl är taget. Taktiska beslut är tvärtom, de behöver fattas fort.

Hans första exekutiva jobb var som chefredaktör för Ålandstidningen. Pappa är ålänning och familjen har en egen liten ö i den åländska skärgården. Flytten var ett försök att sakta ner tempot i tillvaron under småbarnsåren, men hustrun Lotta som är jurist fann det svårt att arbeta som det på Åland utan att kunna finska, och när dottern Tyra skulle börja skolan gick flyttlasset tillbaka till Stockholm. Men han ser tillbaka på Ålandsåren med värme. Inte minst för att lokaltidningsjournalistik ligger honom varmt om hjärtat.

–  Det är en journalistik som aldrig behöver låtsas närhet. När den är bra har den en självklar närhet till sin publik och till lokalsamhället.

Växte upp i Nynäshamn

Jan Helin växte upp i Nynäshamn – en friluftskille som var både fältbiolog, ornitolog och tävlade i kanot – och drömde redan som tonåring om att bli journalist. Då färgades drömmarna av en ”Tintin-romantik”, att få resa och berätta precis som seriealbumshjälten. Senare blev han prisad reporter, och i dag, på en chefsstol, befinner han sig ganska långt från rollen som berättare. Han saknar det, skrivandet och berättandet, säger han.

–  Jag tänker ibland att någon högre makt skulle säga, ’den här killen har suttit klart i möten – han kan gå’. Egentligen är det bara ett uttryck för att den här viljan att berätta, den släpper aldrig.

”Jag kommer aldrig helt att släppa att jag egentligen vill skriva någonting.”