Tyvärr är jag alldeles för ung för att själv kunna återge historierna om Sören Börjessons storhet som spelare, om triumferna han uppnådde och avtrycken han satte innanför de kritade linjerna. Men det finns många med Öis-sympatier som har berättat om det för mig och vissa saker behöver du faktiskt inte själv uppleva, du förstår det ändå. Ibland behöver du bara lyssna.
Det var Sören, eller Mäster Sören som han kallades, som tog Öis till klubbens senaste SM-guld. Det var han som höjde bucklan efter SM-finalvinsten i dubbelmötet med IFK Göteborg 1985 i det som får kategoriseras som ett av Göteborgs mest klassiska fotbollsögonblick.
Pratar du med öisare som var med då, eller öisare vars familjemedlemmar har sett honom spela, så brukar de flesta vara överens: Sören var en gigant, en av de allra största. Breddar man perspektivet och ser till allt han gjorde även bortsett triumfen mot Blåvitt -85 blir det enkelt att byta ut ”en av dom största” till ”den största”.
Det vore att sätta ett rimligt värde på hans gärning för Sällskapet som han tillbringade nästan hela sitt liv i. Han har haft flera olika roller i Öis, stora som små. När akademin behövt honom har han funnits där, när råd efterfrågats har han gett dem, när A-laget träffat snett har han varit beredd att komma till undsättning. Ett tag blev han den evige rödblåa räddaren som tränare – men någon uppmärksamhet för sina aktioner ville han aldrig ha.
I en allt mer individualistisk fotbollsvärld var Sören Börjesson kollektivets främste fanbärare. Amor et fides, ”kärlek och trohet”, är symbolen för föreningen han älskade. Jag tror inte det finns någon som har efterlevt det lika väl som Sören Börjesson.
I åtta års tid har jag bevakat Göteborgsfotbollen, däribland Öis. Väldigt många personer har passerat uppe på Öisgården under den perioden, några få har funnits kvar. En av konstanterna har varit Sören. Att han nu är borta känns omöjligt att ta in.
Kom du ut på träningen var det alltid ett glatt hej, alltid ett leende. Till Sören kunde du ställa de dummaste av frågor, och ändå få ett respektfullt svar.
Jag har aldrig någonsin hört någon säga ett ont ord om honom som person.
Jag har aldrig någonsin hört honom säga ett ont ord om någon annan.
En snällare människa går inte att hitta.
Som A-lagstränare nådde han aldrig höjderna han nådde som spelare. Ändå vill jag kalla honom en fantastisk ledare. Framför allt för sitt engagemang för alla ungdomar han tagit under sina vingar, som han vigt stora delar av sitt liv åt att hjälpa framåt.
Jag vet inte hur många träningar jag har stått och sett där han har stannat kvar längst av alla, hämtat bollar, slagit passningar, tipsat och uppmuntrat yngre (och äldre) spelare som velat träna extra. Delat med sig av all sin klokskap och erfarenhet till nästa generation. Det är bara att titta på sociala medier i dag och läsa reaktionerna från tidigare Öis-spelare för att se vad han har betytt för alla som på ett eller annat sätt har korsat hans väg.
Han tog hand om allihop.
Hans alldeles för tidiga död är en smärtsam chock för Öis och för vår fotbollsstad.
Jag förstår hur saknad han kommer bli. Jag delar sorgen.
Det hade behövts fler som Sören Börjesson i fotbollen och i världen. Det finns tyvärr nu en färre.
Men av hans sätt att leva livet kan vi alla lära oss. Inte bara om fotboll, utan om omtanke, lojalitet och hur du enkelt kan vara en god medmänniska.
Det är ett fint arv att lämna, ett fint arv för oss att vårda.
Inte minst för hans älskade Öis.
LÄS MER:Fotbollssverige sörjer Öis-legendaren Sören Börjesson
