Lis Hellström Sveningson: Recension: ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till” av Marie-Louise Ekman

Marie-Louise Ekmans "Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till" är en dubbeldagbok om vägen in och ut ur livet. Att läsa är som att lyssna till ett ömt och insiktsfullt samtal, tycker Lis Hellström Sveningson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

"Och jag säger då till vännen

att G just ligger och dör."

Författaren Marie-Louise Ekman blir själv förvånad över hur prosaiskt hon svarar vännen som ringer för att höra hur de har det. Men det är precis sådan situationen är. Hennes bok "Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till" har sitt fäste i de allra sista dygnen av makens, skådespelaren Gösta Ekmans, liv. Men livets slut är bara en del av helheten, det här är faktiskt en dubbeldagbok, som skildrar både vägen in i livet och vägen ut ur det, och både Gösta och Marie-Louise Ekman för pennan. Läsningen blir som att lyssna på ett insiktsfullt samtal.

ANNONS

I förhandsintervjuer har Marie-Louise Ekman berättat hur hon, efter sorgens första förlamande fas vid Gösta Ekmans död 1 april 2017, genom att gå in i hans rum och öppna väskorna med hans dagböcker, fann ett nytt sätt att umgås med honom. De hade under sina trettio år som par talat om allt och dagböckerna hade han överlåtit åt henne. Det var inget intrång i integriteten att läsa dem.

Gösta Ekman var en skrivande människa, en gång drömde han om att bli författare. De planerna dukade under för självkritiken. I likhet med mycket annat. Boken lyfter fram hans tidiga, famlande steg. Personer han möter och tar intryck av. Eller räds för. En generös påminnelse om att även de största har börjat någonstans. Marie-Louise Ekman har valt ut tjugoåtta dagboksanteckningar från åren 1959–1978, tiden innan Gösta Ekman blev en stor och berömd skådespelare. Hur många anade ett så skört inre?

Visst handlar boken om döden, om döendet och sorgen. Men ännu mer om livet och dödens del i det.

Texterna är skrivna på ett rakt och okonstlat språk. De är välformulerade iakttagelser, reflektioner och tvivel. Depressioner och ett självmordsförsök – som länge varit känt. En sökande ung man försöker få fatt på en tillvaro som kan bli hans.

”Jag vet aldrig vad jag ska bli.

Vet inte riktigt varför man ska bli någonting

ANNONS

men kan inte hitta något vägande skäl att sluta.”

De brutna raderna ger boken en känsla av lättillgänglig prosalyrik. Marie-Louise Ekmans tio insprängda delar har samma karaktär, bara ännu mer förtätade. Alltsammans skapar en genuin närvaro.

"Och den sjuke sluter.

Sina ögon.

Hoppas på att vakna.

Nästa dag.

Igen.

Tänk om allt.

Bara var en dröm.

En mardröm.

I morgon börjar det verkliga

livet."

Visst handlar boken om döden, om döendet och sorgen. Men ännu mer om livet och dödens del i det. Med allt vad det innebär av läkarbesked och vårdbehov med krassa detaljer som slangar och kateter. I dagboksanteckningarna berättar Gösta Ekman om sin farmors död, både faktiskt och känslomässigt.

"Jag håller henne i hand.

Vi är kind i kind.

Jag vet inte vad att säga till henne."

Han fick sitt första cancerbesked 2011. Under den tuffa behandlingen då skrev Marie-Louise Ekman dagbok. Hon blev hans minne för en tid han själv inte kunde komma ihåg. Anteckningarna blev boken "Få se om hundarna är snälla ikväll" (2018). Det är en sjukdomsskildring att tacka för och tröstas av. Den bärs av de bådas täta gemenskap. Den kärlek, den kärleken.

Samma anda finner jag i den nya boken. Trots materialets spännvidd i tid utstrålar den enhet.

ANNONS

Den är skriven utifrån två perspektiv, han är i vardande, här ännu omedveten om sina förmågor, och hon har det levda livet som referens. De möts så fint i den helhetsbild Marie-Louise Ekman fogar samman i texten – och i omslagets målning. Den ena innerpärmen fylls av slingor med namn utmed vägen. På den andra lever samtalet.

Den döde är någon att fortsätta att umgås med, fast på ett nytt sätt. Marie-Louis Ekman har funnit sitt. Ömt och kärleksfullt – med ett uns av stum förtvivlan – visar hon det. Vilken tur att hon öppnade Göstas väskor.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:En chosefri och rörande sjukhusvistelse

LÄS MER:Hans geni som komiker levde sitt eget liv

LÄS MER:Marie-Louise Ekman: Nej, jag vill inte bli kulturminister

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS