Om kritikern Henrik Sjögren har mycket gott sagts genom åren. Som kulturchef på Kvällsposten gjorde han den till Sveriges enda teatertidskrift menade en initierad söder om Stockholm.
Nu på sitt 95:e år gör han med Bergmans gengångare en summering av sitt mycket observanta förhållande till teatermannen Ingmar Bergman. Sjögren har följt honom genom decennierna, recenserat hans föreställningar, intervjuat och samtalat med honom, suttit på repetitioner, skrivit en dagbok om Bergmans uppsättning av Woyzeck, varit provpublik och blivit mycket förtrogen med vad han kallar den nordiska stormästartrion Ibsen, Strindberg, Bergman.
I sin Lek och raseri – Ingmar Bergmans teater 1938–2002 delade Sjögren för sexton år sedan med sig av sitt kunnande i dialogens form. Som en lokal Eckermann inför Goethe.
Hans nya framställning är en behändig handbok i Bergmans teaterhistoria, dess teman, estetiska kursomläggningar och de lustfyllda iscensättningarna. Här möter vi dem alla. Från Harriet Andersson till Pernilla Östergren (senare August). Från Thommy Berggren till Max von Sydow. Alla välvilligt presenterade vilket hör till Sjögrens sympatiska modus. Också när det gäller hans kolleger i branschen.
De som spårat förbindelserna mellan Bergmans båda språk, filmens och teaterns, är många. Sjögren nämner framför andra Maaret Koskinen, Rikard Loman, Egil Törnqvist , Leif Zern. Inte minst är det denna välgrundade generositet som präglar hans sammanfattning av den resa han gjort med Bergman.
Finns där längre någon plats för en sådan välgärning som Sjögrens? Det kräver hur som helst ett helt liv med oförvillad blick och bestående lust för det "gnistregn" som är Sjögrens term för den inspiration som en föreställning kan ge publiken.
Som bonusmaterial i denna pocketvolym får läsaren ett förord av Peter Oskarson. 14 år gammal regisserade han Lars Forssells pjäs Sock! Bang! Svisch! Smack! Vrooom! och spelade själv pjäsens skurk, Lex Luthor. Henrik Sjögren kom, såg och var välvillig.
