Att jobba på skolans golv är ibland som att jobba längst ner i ett höghus där det pågår fullt utvecklad brand på våning två. Vi gör vårt bästa från bottenplan. Vi räddar upp vad vi kan, släcker de svådor vi når, knegar på till svetten lackar. Men det är fullt kaos ovanför. Takbjälkar lossnar och faller ner på oss som hela tiden måste vara beredda att ta emot, rädda vad som räddas kan, lappa och laga.
Vi är härdade och alltför vana vid skolpolitikens nycker och infall. Under relativt kort tid har skolan kommunaliserats, marknadsskolan introducerats, betygssystemet gjorts om, en nationell digitaliseringsstrategi har införts, förstelärarreformen har etablerats, den ena utredningen har avlöst den andra. Politiska maktkamper, ambitiösa beslutsfattare som vill göra avtryck, mer eller mindre genomtänkta beslut - allt har under decennier fallit i huvudet på oss som befinner oss på markplan.
Känslomässigt dränerade
Det är förtvivlat vad vi får slita. I undersökningar vittnar lärare om att de minst en gång i veckan känner sig känslomässigt dränerade efter en arbetsdag. Vi ligger i topp i sjukskrivningsstatistiken. Dessutom misslyckas 15 procent av våra elever att komma in på gymnasiet, PISA-resultaten faller och den psykiska ohälsan bland unga är värst sedan mätningarna började. Ändå fortsätter kommun efter kommun att obarmhärtigt skära ned på skolan. Tjänster dras in och klasser slås ihop.
Svensk skola är utan tvekan i desperat behov av en sansad skolpolitik där djupt insatta beslutsfattare, utan intressen av att plocka billiga poänger, med tålamod och långsiktiga ambitioner tar tag i grundproblemen. Därför får jag stora skälvan när Jimmie Åkesson från ingenstans kommer ut som plötslig skolexpert. Enligt honom själv ska Sverigedemokraterna bli det nya skolpartiet. Detta skrämmer mig mer än jag törs bokstavera.
Det sista svensk skola behöver nu är makthavare som skenbart vill spänna musklerna och visa var skåpet ska stå, politiker som vill göra snabba avtryck och locka väljare genom slagkraftiga - men hopplöst tomma - ord.
Därför får jag stora skälvan när Jimmie Åkesson från ingenstans kommer ut som plötslig skolexpert
Åkesson pratar mycket om hårda tag, att man som elev ska veta hut och skärpa till sig. Om man inte passar in i mallen, om det är trassligt i tillvaron, ska man omplaceras och plockas bort. Det har talats om ordningsvakter i skolan och strikta nationella ordningsregler.
Jag håller med Åkesson om att läraren ska vara den självklara auktoriteten i klassrummet. Men jag är inte speciellt fysiskt stor, jag har ingen mörk röst, inga muskler att tala om. Jag tror att en majoritet av mina kollegor runtom i landet håller med om att den stabila tryggheten har helt andra orsaker. Jag vill inte få respekt genom fysiskt övertag eller knutna nävar.
Det handlar snarare om att klasstorleken ska vara så lagom stor att jag hinner se varje unge. Jag behöver ett schema med reglerad och rimlig mängd undervisning där jag har tid att både förbereda och efterarbeta lektioner. Jag behöver få hjälp av utbildade kollegor när elever befinner sig i svårigheter. Jag behöver en stark elevhälsa runtomkring mig med speciallärare, kuratorer och skolsköterskor.
Förebygga otrygghet
Om allt detta fanns i svensk skola i dag hade jag haft tid att arbeta gediget underifrån, att förebygga otrygghet och stök. Det låter kärnfullt att säga att elever ska lära sig att veta hut. Kanske tänker de som själva inte dagligen befinner sig i skolvärlden att det är befriande att någon äntligen kavlar upp ärmarna och talar klarspråk. Men jag frågar mig - vad betyder det konkret? Vad innebär det för mig och mina kollegor i den vardagliga klassrumssituationen? Förväntas jag bli hårdhänt, putta ut tonåringar, använda arga rösten, styra med hårdhandskar? Kanske fungerar det kortsiktigt – men vad händer lektionen efter och vad händer lektionen därpå? Och vilken vuxen förebild tvingar det mig att bli?
Åkesson vill, som representant för Sveriges nya skolparti, göra poäng av att svenska lärare inte ska bära slöja. Och jag tänker i mitt stilla sinne att för en lärare som saknar läromedel, som dignar av samvetsstressen att inte hinna med alla barn, som begravs under dokumentationsbördan, som är slav under kundskolans marknadstänk - kan väl kollegans eventuella huvudbonad knappast anses vara en fråga överhuvudtaget. Vad är det Åkesson är ute efter egentligen? Är det verkligen ärliga ambitioner för att rädda det sjunkande skepp som svensk skola har blivit? Tillåt mig att tveka.
Åkesson vill göra avtryck i svensk skola. Jag tycker att han ska lämna det jobbet till mig och mina kollegor. Skolan är alldeles för viktig för att bli föremål för desperat röstfiske. Höj nivån för tusan.
Maria Wiman, lärare