Den 7 oktober 2023 förändrade världen. Den förändrade bilden av världen. Det finns ett före och ett efter den värsta pogromen sedan Förintelsen. Hamas sadistiska terrorattack mot civila israeler på morgonen den 7 oktober och inte minst omvärldens reaktioner har varit omskakande. I skrivande stund sitter fortfarande drygt 100 människor som gisslan i Hamas våld. Bland dessa två små barn som inte sett dagens ljus på 365 dagar. Det är olidligt att tänka på vad de kan ha tvingats utstå.
En intervju från första tiden efter den 7 oktober, med en pappa vars dotter tillfångatogs och som senare ingick i en fångutväxling, har för alltid bitit sig fast. En gråtande pappa som med blicken rakt in i kameran säger att han inte vet vilket öde som vore värst för hans älskade barn: att vara död eller att vara gisslan hos Hamas. Han landade i det förstnämnda alternativet. Det är olidligt att tänka på vad han och dottern tvingades utstå.
De har tvingats lyssna till politiker som inte förmått ta ställning, som sopat undan antisemitism, som sett konflikten i Gaza som en valvinnare
Under de gångna 365 dagarna har judar runt om i västvärlden, och i allra högsta grad också i vårt land, tvingats utstå hat, hot och våld i en mängd och en omfattning som vi inte sett på många decennier. De har tvingats bevittna hur de som offer gjorts till förövare. De har känt sig tvungna att ta av sig sina judiska symboler, avstå från sociala sammanhang, anklagats för att vara barnamördare, sett hur barnens förskolor och skolor omgivits av poliser – samtidigt som demonstranterna i de pro-palestinska demonstrationerna tillåtits spy ut sitt hat dag efter dag i svenska städer som den judiska minoriteten bott i sedan 250 år - utan att polis- och rättsväsendet ingripit.
De har tvingats lyssna till politiker som inte förmått ta ställning, som sopat undan antisemitism, som sett konflikten i Gaza som en valvinnare. Journalister och opinionsbildare som ”kontextualiserat” eller vinklat händelseutvecklingen på ett sätt som demoniserat judar och staten Israel. Allt sådant har givetvis bidragit till den antisemitism som åter blivit rumsren, i de återkommande attackerna mot den israeliska ambassaden, mot israeliska företag och i den rättsvidriga bojkott som Göteborgs stad försökte initiera.
Många har skrämts till tystnad och det vi ser är, paradoxalt nog, på flera nivåer en tillbakagång till 1930-talet. Men inte på det sätt som den skräniga vänstern gjorde gällande när den reducerade Förintelsen och dess överlevande till ett slagträ i den inrikespolitiska debatten. Nej, det vi ser är judar som av ren självbevarelsedrift tyr sig till varandra; umgås med varandra, väljer skolor och förskolor med en viss profil, bosätter sig nära varandra, eller rentav flyttar härifrån. En ”frivillig”, av nöden betvingad, återgång till vad som närmast liknar ett mentalt ghetto. För att slippa utsättas för hat och hot som man inte kan värja sig emot. För att skydda sina barn. För att orka leva i en miljö som man, med rätta, upplever som fientlig och potentiellt farlig.
Roll som syndabock
Utvecklingen är en skam och alla som, med sina relativiseringar och ovilja att ta ställning för judarnas rätt till sitt land, har bidragit till antisemitismens uppgång i vår tid. Om juden historiskt betraktats som roten till allt ont, så är det i dag staten Israel och den så kallade ”sionismen” som får iklä sig rollen som syndabock. Ty Israel är den nya juden – men antisemitismen är densamma.
Vi européer har ett särskilt ansvar. Vi har ett ansvar att säkerställa judars rätt och praktiska möjlighet att leva i och berika våra samhällen. Vi har ett ansvar, över hela den politiska skalan, att garantera att antisemitismen stigmatiseras och marginaliseras oavsett avsändarens politiska hemvist. Vi har ett ansvar att erkänna att den moderna antisemitismen till stor del är importerad från Mellanöstern, där den är helt normaliserad, varför de insatser som tidigare gjorts för att hålla den stången, när den kom från annat håll, inte kommer att ha potens den här gången. Vi har ett ansvar att vara konsekventa; att plikttroget försvara Israels rätt att försvara sig och samtidigt ifrågasätta varje sådan försvarshandling skapar förvirring och tillfogar stor skada.
Ondskans axelmakter
Jag kräver att gisslan frisläpps och att Hamas, Hizbollah och alla de ansikten på den iranska hydran som fortsätter att hota den israeliska statens existens bekämpas. Den kamp Israel för är också vår och hela västvärldens. Bara genom att besegra ondskans axelmakter kan den tvåstatslösning som jag ser som nödvändig formas.
Om ett år hoppas jag att ingen judisk mamma, syster eller bror ska tacka mig som tar kampen för Israels rätt att existera. Enkom det faktum att svenska judar känner att det finns något att tacka för vittnar om vilket fundamentalt misslyckande det senaste året har varit.
Alice Teodorescu Måwe (KD) Europaparlamentariker i utrikesutskottet