Replik
12/5 Söker du hjälp för ångest i dag finns det ingen som lyssnar
Annika Stiebe ställde sig kritisk till dagens psykoterapi i GP nyligen. En del går att hålla med om. Ja, som psykolog hamnar man i situationer där man inte kan luta sig på forskning, utan behöver ha ett gott omdöme för att hantera komplexitet. Stiebe tycker också att det sker en överanvändning av enkäter och pedagogik. Så kan det vara, men det ska inte förväxlas med evidensbaserade metoder: de är mer komplexa än så. Det är ju därför de är framgångsrika.
Stiebe har även rätt i att instrument som används vid suicidbedömning har svårt att förutsäga självmord. Men, något märkligt. Stiebe ogillar forskning på gruppnivå. Samtidigt är det sådan forskning som visat hur svårt det är att förutsäga suicid utifrån bedömningsinstrument.
Sprider fördomar
Hon ser också en motsättning mellan manualer och att erkänna människors lidande. Men effektiv användning av en manual ska ske på ett empatiskt sätt och med individanpassning. Risken finns därför att Stiebe sprider fördomar.
När Stiebe skissar på alternativ till ett strängt ”evidensparadigm”, uppstår problem. Alternativet är att psykologen ska vara en god lyssnare till livshistorien. Det är förstås viktigt, men problemen med den hållningen är flera.
Det finns inget forskningsstöd för att en allmänt lyssnande psykolog kan hjälpa den som har en diagnos. Det gäller oavsett om behandlingen kallas för KBT eller för psykodynamisk terapi (PDT). Det finns ett växande stöd för PDT, men ingen metod bygger enbart på att få prata om sin livshistoria.
Dessutom är Stiebes nonchalanta syn på evidens allvarlig. Patientlagen slår fast att patienten ska få vård ”som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”. Då är kvantitativ forskning en given utgångspunkt.
Det fanns inga mål för samtalen, och de kunde pågå i åratal utan att någon visste om behandlingen hjälpte patienten
Därutöver har Stiebes ideal redan prövats. När jag började arbeta inom vården i början av 1990-talet användes inte forskningsförankrade metoder. På behandlingskonferenser sades ofta att en patient varit med om svåra saker, och behövde någon att prata med. Det fanns inga mål för samtalen, och de kunde pågå i åratal utan att någon visste om behandlingen hjälpte patienten.
Det var illa fungerande vård. Ändå tycks vissa psykologer drömma om just det: få prata med patienter utan att behöva beakta forskningsstödet vid aktuell diagnos. Det är ett svek mot patienterna.
Stiebe anser att utbildningen av psykoterapeuter bör fästa vikt vid Sigmund Freud eftersom han försökte lyssna till sina patienter. Men det är en myt. Vad Freud gjorde var att försöka pådyvla sina patienter sexuella förklaringar till deras problem, förklaringar de själva inte trodde på.
Ta därför gärna upp Freud på idéhistoriska kurser, men inte på terapiutbildningar. Hans teorier är övervägande en samling irrläror. Om än suggestivt formulerade.
Billy Larsson, psykolog, psykoterapeut, fil dr i psykologi och författare