Igår såg jag klart dokumentären ”Dokument inifrån: Vi ska ha barn” som handlar om surrogatindustrin. Jag lämnades med en känsla av äckel, förfäran och ilska. Men jag är samtidigt inte förvånad. Insikten efter att ha sett dokumentären är att barnen är objekt för någon annans projektioner. Dokumentären manifesterade alla svåra känslor jag själv kämpat med efter att med hjälp av terapi äntligen ha kunnat glutta på dörren till insikten att man varit till för någon annan.
I både fallet med adoption och surrogat börjar barnets liv med en separation, ett separationstrauma. Något vi i dag vet skadar barnet psykologiskt och känslomässigt. Varför fortsätter man med något som man vet är skadligt?
Är det moraliskt och etiskt försvarbart att människors längtan efter barn ska trumfa alla andra konsekvenser? Svaret är ett rungande nej! Det är överhuvudtaget inte försvarbart.
Svåra sår
Och det är just detta jag har landat i. Jag och många andra adopterade har levt våra liv med svåra emotionella och psykologiska sår. För vad? För att någon i ett rikt Väst hade en stark barnlängtan?
Barn är inga objekt. Barn är egna människor bara i mindre storlek. Och redan när de föds fungerar alla deras sinnen. Bebisar kan lagra minnen från trauman som händer dem som bebisar, även om de inte rent intellektuellt förstår vad som händer.
I både fallet med adoption och surrogat handlar det om barn som separeras från sina första mammor. I båda fallen är det ofta kvinnor i u-länder eller länder med mindre socialt och kulturellt stöd till ensamma mödrar, eller ekonomiskt svaga kvinnor som blir utnyttjade. Det är fruktansvärt själviskt. Både barn och mödrar kommer leva med psykologiska sår resten av sina liv.
I många fall har adoption varit en oreglerad marknad som bygger på ekonomiska krafter där barn föds för att bli bortadopterade för att någon ska tjäna pengar. Därför har man i flera länder stoppat utlandsadoptioner. Och surrogatindustrins fula ansikte såg vi i dokumentären: det handlar helt krasst om att beställa ett barn genom att betala rätt summa pengar, som en mindre bemedlad kvinna bär på och föder fram.
Jag har landat i ståndpunkten att par eller ensamstående människor som vill skaffa barn genom adoption eller surrogat inte ska få den chansen
Både adoption och surrogatmödraskap är etiskt och moraliskt förkastligt, därför att man utnyttjar människors utsatthet. I stället för att hjälpa mödrar i deras länder att kunna behålla sina barn adopteras barnen bort.
I stället för att politiskt se till så att alla kvinnor har råd att leva, så utnyttjar man ekonomiskt svaga kvinnors kroppar. Men inte bara det, man utnyttjar barnen som kommer ur dessa överenskommelser för att tillfredsställa ett högst själviskt behov – att bli föräldrar. Barn som med stor sannolikhet kommer att ha trauman efter separation.
Och som vi såg i dokumentären Blodsband på SVT som handlar om adoption, så ärver även barn till adopterade trauman. Det är inte så vi skapar ett samhälle med psykiskt och emotionellt välmående individer.
Jag har landat i ståndpunkten att par eller ensamstående människor som vill skaffa barn genom adoption eller surrogat inte ska få den chansen. För det finns inget som helst barnperspektiv i dessa två metoder att skaffa barn. Barnen ”skaffas” för att någon annan ska förverkliga sin dröm, till vilket pris som helst.
För vidare trauman
Vi vet att det handlar om människor som utnyttjas, barn som blir varor. Rent moraliskt är det fel att barn ses som en rättighet och kunskapsmässigt vet vi att adoptioner och surrogatbarn inte kan säkerställas en rättssäker eller etisk process, vi vet att barn som separeras från förstaförälder får bestående trauman och vi vet att föräldrar som har trauman för dem vidare till kommande generation. Människor som inte kan få barn av olika anledningar och inte lyckats med IVF får helt enkelt förbli barnlösa.
Och om jag själv vetat det jag vet nu när jag var ung så skulle jag inte blivit förälder innan jag läkt mitt adoptionstrauma.
Det finns alltid möjlighet att bli familjehem för de som vill leva med barn, om man är en vettig och sund vuxen, eller att vara en hjälpande hand för andras barn. Så alla behöver inte ”skaffa barn”, det finns redan tillräckligt många barn som mår dåligt i världen.
Att bli förälder ska inte vara en form av självförverkligande. Nej, gå i terapi och bli hel i stället.
Susanna Johansson, socialsekreterare och poet