Bekymmersamt att Nina Miskovsky stänger dörren för dialog

Dialog mellan det offentliga och civilsamhället är en nödvändighet för att säkerställa jämlikhet och mänskliga rättigheter. Den är civilsamhällets rätt och det offentligas ansvar. Därför är Nina Miskovskys (M) syn på dialogen som valbar och selektiv bekymmersam, skriver David Nilsson.

Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribenternas egna. Vill du svara eller har du synpunkter på debattartikeln? Mejla till: debatt@gp.se

ANNONS
|

Slutreplik

8/5 Föreningslivet stärks när extremismen bekämpas

28/5 Hetsjakten på Ibn Rushd skrämmer bort eldsjälar från föreningslivet

Nina Miskovsky är öppet kritisk mot att hennes egen förvaltnings tjänstemän valt att ha en god dialog med organisationer som ansökt om bidrag från staden och för en retorik som bygger på att en god dialog står i någon slags motsatsförhållande till att arbeta med stadens demokrativillkor, mänskliga rättigheter och allas lika värde.

För mig är det precis tvärtom, en god dialog från myndigheter och bidragsgivare är en förutsättning för att demokratin och de mänskliga rättigheterna skall stärkas. Att alla medborgare ska vara förvissade om att de behandlas lika i kontakten med myndigheter och dess tjänstemän. Jag möter dagligen i min roll som tjänsteman i socialförvaltning Nordost invånare och organisationer som upplever att det inte är så, att deras namn, postnummer, religion, släktskap, ålder, vänskapsrelationer med mera gör att de granskas mycket hårdare i kontakten med myndigheter än personer som bär namn likt mitt.

ANNONS

Att alla medborgare ska vara förvissade om att de behandlas lika i kontakten med myndigheter och dess tjänstemän

De exempel som jag lyfte i min debattartikel kring anledningar till att personer inte åtar sig förtroendeuppdrag inom föreningslivet är tagna ur personliga möten i den vardagliga verkligheten. Invånares skepsis mot att verka inom civilsamhället är i dag en realitet. Sådant som om ett par bönemattor i ett förråd kan vara det som avgör om man är bidragsberättigad eller ej skapar osäkerhet och oro.

Att frågor kring HBTQI+, jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter behöver stärkas råder det inget tvivel om. Myndigheter behöver granska och påtala när brister föreligger. Vi måste också se till att förflyttning sker, men att de sker genom långsiktig dialog, folkbildning och processande. Även inom det kristna civilsamhället finns det organisationer som inte helhjärtat ställer sig bakom exempelvis HBTQI+-personers rättigheter, men det har hittills inte utgjort grund för att inte utbetala bidrag och ingå samarbeten/partnerskap med studieförbund eller paraplyorganisationer som organiserar detta community.

Inte önskvärd

Jag är allvarligt bekymrad över när politiker utmålar en stor del av stadens invånare (vilket de facto är vad Ibn Rushd och dess medlemsorganisationer organiserar) som några man inte ens kan föra en dialog med. Det är ett väldigt tydligt sätt att säga att någon inte är önskvärd, inte är en del av samhället. Om Nina Miskovsky förväntar sig att stadens tjänstemän ska bidra till en sådan utveckling strider det mot såväl kommunallagens portalparagraf kring likställighetsprincipen som mot att verka för att stärka de mänskliga rättigheterna.

ANNONS

David Nilsson, socialarbetare och debattör

ANNONS