Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma. Där och då visste jag inte vilken resa jag hade framför mig. Att vägen skulle vara krokigare än vad jag någonsin kunnat ana. För sex år sedan träffade jag min sambo Linus men vi började försöka bilda familj för 1,5 år sedan.
Vi blev gravida snabbt och plussade för första gången på stickan redan i januari 2021. Vi blev överlyckliga och kände oss så otroligt tacksamma för nu skulle vi bli en familj. Lyckan blev dock kortvarig och i februari fick vi vårt första missfall. Lyckan byttes ut mot förtvivlan.
Redan i april plussade vi på den där stickan igen. Hoppet hittade tillbaka. Graviditeten flöt på fram till vecka 10 då komplikationer med blödningar uppstod. Vår bebis mådde dock bra, vilket var det viktigaste. Jag blödde konstant och jag var inlagd på sjukhus till och från under hela sommaren. I vecka 23 konstaterades det att jag fått en infektion i livmodern. Förlossningen behövde därför akut sättas i gång eftersom det fanns en fara för mitt liv.
Hjärtat slog
Vår son Harry föddes den 22 augusti 2021, han är det finaste vi någonsin sett. Harrys hjärta slog när han kom ut men tyvärr lyckades han inte ta sitt första andetag.
Bland det värsta jag gjort är att lämna kvar Harry där på sjukhuset, det nästan kändes som att vi övergav honom, som att vi inte ville ha honom. När det i själva verket egentligen var det enda vi ville och hade önskat, att få ha med oss honom hem.
När vi bäddade ner Harry i hans lilla kista så lovade vi honom att han en dag skulle få bli storebror. I dag ger mig den meningen så otroligt mycket ångest, för tänk om vi aldrig kommer kunna göra Harry till storebror, tänk om vi inte kan hålla vårt löfte.
För mig var det så mycket mer än enbart barnet vi just förlorat som jag sörjde. Jag sörjde även graviditeten som jag inte fick fullfölja, att jag aldrig skulle få se mitt barn växa upp, att min omgivning aldrig skulle få möjligheten att få träffa honom, jag kommer aldrig få höra honom säga mamma, aldrig få se honom le. Dessutom kommer vår familj aldrig någonsin kunna bli komplett, vi kommer för alltid att sakna den sista pusselbiten.
Plussar igen
Den där söndagen blev vi föräldrar till ett barn som ingen kan se.
För mig är det superviktigt att vi pratar om Harry, för det är hans sätt att leva här på jorden.
Mitt i all sorg och saknad plussade vi på stickan igen i december. Hoppet kom tillbaka för att några veckor senare försvinna igen. Vi drabbades av ytterligare ett missfall. Exakt ett år efter att jag plussade med graviditeten med Harry så blev jag för fjärde gången gravid.
Nu måste det väl ändå vara vår tur?
Testen var starka, symptomen var tydliga och intensiva och vi fick se ett litet hjärta slå. Hoppet var stort, Harry skulle bli storebror. Men återigen sitter jag nu här utan en bebis i magen, med ett pågående så kallat uteblivet missfall. Fostrets hjärta slutade slå i vecka 9.
Förutom sorgen, hopplösheten och förtvivlan man känner så känner man också skuld
Många gånger känns det mesta nattsvart och frågorna är många. Hopplösheten är stor och ovissheten kring framtiden är skrämmande.
Hur har allt detta påverkat mig i livet? Förutom sorgen, hopplösheten och förtvivlan man känner så känner man också skuld. För tänk om jag aldrig kommer kunna ge Linus ett levande barn.
Vi måste våga prata även om de ”fula känslorna” som drabbar en och visa att alla de känslorna också är okej. När man blir avundsjuk på andra som blir gravida, till exempel. Om din bästis kommer med den glada nyheten att hon är gravid så vill du bara fly. Inte för att du önskar henne något ont men för att du så gärna hade velat att det var du. Du kommer kanske att ta avstånd från den där vännen som du egentligen behöver i ditt liv eftersom hennes gravidmage triggar din ångest.
Begränsat vardagen
Den ofrivilliga barnlösheten har även i många lägen begränsat mitt vardagliga liv. Jag har avstått från det där glaset vin eftersom det är dåligt ur ett fertilitetssyfte eller för att det kanske tog sig denna gång.
Man får många oönskade råd ifrån omgivningen, som givetvis ges av välmening men som tas emot som raka motsatsen.
”Sluta tänk på det så ska du se att det ordnar sig”. Hur ska jag kunna sluta tänka på något som är min högsta önskan?
”Ni är unga, ni har all tid i världen”. Visst, vi är unga, men det är omöjligt för dig att veta hur lång tid vi faktiskt har på oss att skaffa barn.
Eller ”Du kan ju i alla fall bli gravid!”. Det är förvisso sant men hur i hela friden hjälper det mig när jag aldrig får med mig mitt efterlängtade barn hem? Det är omöjligt att finna tröst i den där meningen för helt ärligt, varför ska jag ens bli gravid om det ändå gång på gång inte ska gå hela vägen?
Dela med mig
För mig har det varit otroligt viktigt att prata om vår resa för att det har fått mig att känna mig mindre ensam. Jag började skriva om mina känslor på min Instagram där jag fann andra som delade samma känslor.
Genom att dela med mig av hela vår resa så har jag märkt att vi är många som kämpar där ute mot ofrivillig barnlöshet och kan jag få en annan individ att känna sig mindre ensam genom att prata om det, varför skulle jag då inte göra det? Kanske kan öppenheten också få andra att få större förståelse för vad det är vi faktiskt går igenom.
Jag är säker på att jag och Linus kommer ta oss igenom detta tillsammans, oavsett hur slutdestinationen kommer att se ut. Jag vill tro och hoppas på att Harry en dag kommer att bli storebror.
Bara tanken på hur stolta vi kommer vara den dagen vi sitter där med vårt levande barn i våra armar gör mig tårögd. Vi kämpar på, och gör du det också så vill jag att du ska veta att du inte är ensam.
Fanni Svantesson