Den 4 september är det Sveriges lärares dag. Som högstadielärare på en kommunal skola i nedskärningarnas Sverige kan jag inte komma på så många anledningar till att fira, desto fler att sörja. I samband med detta skickade mitt fackförbund Sveriges Lärare ut ett erbjudande till ombuden på skolorna om att beställa kakburkar med kardemummaskorpor med texten ”När Sveriges Lärare står enade på varje arbetsplats blir det andra bullar av!”
Detta initiativ lämnar mig med många frågor. Efter pandemin, när vi lärare riskerat liv, hälsa och sinnesnärvaro, fick vi tårta av min kommun som tack. Godare än en applåd, absolut, men också tystare.
Är skorpkampanjen kanske en metafor att skicka en kakburk som inte innehåller kakor utan torra skorpor för att sedan skriva om bullar? Menar mitt fackförbund kanske att politikerna lovar bullar men ger skorpor? Eller är det en fackförbundsvariant av Marie Antoinettes ”låt dem äta kakor”? Det känns onekligen långsökt. Jag tror tyvärr att det här bara är facket being facket. Gott med skorpor! Vet ni vad jag tror att lärarna i stället skulle behöva den 4 september? Att någon sa nej.
Samverka och vara artiga
Vad är ett fackförbund? När vi lärare undervisar om arbetarrörelsen och fackföreningars uppkomst bleknar de nutida kopiorna i jämförelse. Det verkar snarare som att hedrandet av den svenska arbetsmarknadsmodellen trumfar allt. Vi ska samverka, vara en artig part och teckna avtal, hur usla de än är.
Men det handlar inte bara om att säga nej i avtalsförhandlingar. Jag hade gärna sett representanter för fackförbundet sitta i en morgonsoffa och säga nej till politikers världsfrånvända pseudodiskussioner om skolan, svara med ett enkelt litet ”nej” när någon mer eller mindre självutnämnd expert föreslår att skolan ska lösa gängkriminaliteten, klimathotet, psykisk ohälsa, meningen med livet eller svara ett kort ”nej” i vändande mejl när något som redan utretts ska utredas igen för att avsändaren nu bär en annan politisk kulör.
Sedan 90-talets kommunalisering har lärarna fått en högre arbetsbelastning, de arbetsrelaterade sjukskrivningarna har ökat och skolresultaten har sjunkit. Det har alltså bara blivit sämre och det ska vi tydligen fira med en skorpa i ett kommunalt personalrum med linoleumgolv där vissa av oss nu dessutom måste betala för kaffet.
Det gör skillnad om jag ska göra allt det här på 4 eller 44 minuter och det gör skillnad hur mycket jag måste undervisa varje vecka
Om vi kan enas om att ett fackförbunds kärnuppdrag är att tillvarata medlemmarnas intressen så kan vi väl också enas om att mitt kärnuppdrag är att undervisa. För att kunna bedriva kvalitativ undervisning behöver jag planera – tänka, läsa in mig, fundera på upplägg och konstruera uppgifter. Jag behöver förarbeta vilket innebär att beställa böcker, kopiera, möblera klassrum, klippa ut textremsor, lägga ut böcker på bänkarna och efterarbeta, det vill säga samla in böckerna, rätta proven, sammanställa resultatet, dokumentera och reflektera över vad som fungerade och inte. Det gör skillnad om jag ska göra allt det här på 4 eller 44 minuter och det gör skillnad hur mycket jag måste undervisa varje vecka. Min arbetsmiljö och elevernas resultat hänger på dessa minuter.
Det kan regleras, säger politikerna. Det måste regleras, säger facket. Men det är 2024 och inget i skolans värld är reglerat – förutom att ingenting får kosta.
Borde vara tvärtom
Vi hamnar därför i följande prekära situation: ”Snälla SKR, kan inte vi få pyttelite mer tid till att planera undervisningen som ska forma nästa generation, rädda de från gängkriminalitet och säkra kompetensförsörjningen?”. Det är så modest att jag vill kräkas. Vi bönar och SKR säger nej när det borde vara tvärtom. Om vår motpart beter sig så, är det då inte mer rimligt att vi bara lutar oss tillbaka och betraktar haveriet på avstånd? Knäpper händerna över de av skolmatsspaghetti fyllda bukarna och säger ”vad var det vi sa” när Handelshögskolans rektor larmar om fuskbetyg, gängkriminaliteten kryper längre ner i åldrarna och andelen elever som inte kommer in på gymnasiet slår rekord?
Vi är lärare och har fler högskolepoäng än politikerna som fyller våra klasser till bredden och våra läroplaner med trams. Hur kan vi som yrkeskår gå med på det här? Vi är 300 000 medlemmar i Sveriges Lärare, en svindlande siffra. Är vi en yrkeskår i kris? Kanske är det så att vi får de kakburkar vi förtjänar. Om inte: varför har vi inte gjort något?
Tänk om kakburken som snart kommer stå i lärarrum runt om i Sverige inte innehöll skorpor utan en lapp med en tid och en plats. Ett gerillameddelande. En kupp. Koordinater där vi ska limma fast oss. Tänk om den innehöll tidigare Lärarförbundets reklambudget i tusenlappar. Men framför allt: tänk om den innehöll ett löfte om ett nej.
Hanna Garberg, svensklärare, huvudskyddsombud Sveriges Lärare och initiativtagare till instagramkontot sthlmsskolorlarmar