För att säkerställa rättssäkerheten inom rättsväsendet måste vi våga granska hur feministisk lobbyism har påverkat våra rättsprinciper. Organisationer med en uttalat feministisk profil, som Unizon, Roks och Fatta, har stolt deklarerat att de har bidragit till införandet av samtyckeslagen. Även om denna lagstiftning syftar till att stärka skyddet för utsatta, har den också lett till oro för rättssäkerheten. Det ökade fokuset på att alltid tro på anklagelser om brott, när det presumtiva offret är en kvinna, har resulterat i en obalans i rättssystemet.
Det handlar inte om att förkasta strävan efter jämställdhet, utan om att hitta en balans där både brottsoffer och anklagade behandlas rättvist. Feministisk ideologi har haft en otillbörligt stor inverkan på rättsväsendet. Detta lyfte Jan Guillou i en artikel i Aftonbladet 2019, där han skrev: ”Feminismens sämsta gren är lag och rättvisa. På inget annat område lyckas feminister skämma ut sig lika grundligt. Och det ena intellektuella haveriet har avlöst det andra i snart 40 år.” Han pekade även på regeringens särskilda utredare, professor Eva Lundgren, vars forskning påstods visa förekomsten av hemliga manliga sällskap som ritualslaktade barn. Lundgren var ett starkt namn i feministkretsar, men hennes kritiserade forskning visar på riskerna med att låta ideologisk övertygelse påverka rättsväsendet.
Lägre beviskrav
I den senaste artikeln i Expressen-reportern Jenny Strindlövs granskning framträdde fem nämndemän. Det var skrämmande läsning eftersom flera nämndemän uttalade tydliga farhågor kring rättssäkerheten när det gäller våldtäktsfall. Flera menade att det är lägre beviskrav i våldtäktsmål och att det finns en utbredd syn om att man ska tro på kvinnorna. Samtliga nämndemän valde att vara anonyma, vissa efter råd från sina politiska partier, av rädsla för att det kunde påverka deras karriär och anseende.
Jag menar på att feministisk lobbyism och dess företrädares höga tonläge är en bidragande orsak till att denna fråga är extra känslig. När vi hamnar i ett läge där det är kontroversiellt att ifrågasätta sanningshalten i en berättelse bara för att avsändaren är en kvinna - ja då är det ideologi vi talar om. För inte kan det väl finnas någon som på fullaste allvar tror att kvinnor, i egenskap av sitt kön är mer sanningsenliga? Incitament för att tala osanning finns det givetvis gott om, inte minst är rejäla skadestånd ett sådant.
Jag är trots detta förvånad över att nämndemän och politiker verkar vara så ovilliga att tala klarspråk och uttrycka sina åsikter i dessa frågor. Vad är det som gör att dessa individer, som innehar viktiga förtroendeuppdrag, inte vågar stå upp för sina övertygelser?
Det verkar som om de, vid minsta risk för att deras karriär skulle kunna påverkas, väljer att förbli tysta
Om man saknar rättspatos och har en svag integritet, varför sitter man då som nämndeman? Och politikerna – var finns deras principer? Det verkar som om de, vid minsta risk för att deras karriär skulle kunna påverkas, väljer att förbli tysta. Det är inte förvånande att förtroendet för politiker och myndigheter minskar när de som innehar politiska förtroendeuppdrag (oavsett partifärg) inte vågar stå upp för sina åsikter och grundläggande rättssäkerhet. Om man sätter det personliga anseendet framför att en ung mans liv slås i spillror, är man olämplig att vara verksam som nämndeman menar jag på.
Särskilt anmärkningsvärt är uttalandet från en nämndekvinna som menar att det är lika illa om en oskyldig döms som om en skyldig går fri. Denna uppfattning visar på en allvarlig missuppfattning av rättsstatens grundläggande principer. Att ibland tillåta att kriminella går fria är ett pris vi får betala för att upprätthålla en demokratisk rättsstat.
Staten begår övergrepp
Det är en väsentlig skillnad mellan att en oskyldig person blir frihetsberövad och att en skyldig individ undgår straff. När rättsväsendet felaktigt dömer en oskyldig, begår staten ett övergrepp på sina medborgare. Detta är betydligt mer allvarligt än när en enskild individ begår ett brott. Staten, som ska skydda och upprätthålla rättvisa, får aldrig vara förövaren. Vi måste alltid sträva efter att minimera risken för att oskyldiga blir dömda, även om det innebär att vissa skyldiga kan undgå rättvisa.
Det är avgörande att de som innehar förtroendeuppdrag inom rättsväsendet och politiken är principfasta och vågar stå upp för rättssäkerhetsprinciper - även om de riskerar kritik! Det krävs mod och integritet för att upprätthålla en rättsstat som både är rättvis och demokratisk. Låt oss kräva det av våra nämndemän, jurister och politiker.
Johan Mparmpagiannis, gymnasielärare och aktiv inom Nätverket Mannaminne som arbetar för rättssäkerhet för oskyldigt dömda i sexualbrott