Motstånd kan definieras som att aktivt försöka motverka något. Att ställa sig i vägen eller vägra gå med på premisserna. Politiskt motstånd har vi sett på många håll i världen genom alla tider. Allt från Spartacus uppror mot romarna till dagens motstånd i Iran under parollen: Kvinna, Liv, Frihet.
Men motstånd behöver inte vara politiskt eller militant. Det behöver inte vara tyst eller högljutt. Att göra motstånd kan vara att engagera sig i något så vardagligt och odramatiskt som att tala.
Jag möter i mitt arbete som psykolog på vårdcentral människor som söker hjälp för sitt psykiska lidande. De kommer med ångest, depressioner, förtvivlan över deras oförmåga att fokusera, livsleda, dödsångest och inte sällan med en känsla av tomhet och meningslöshet.
Finnas verktyg
När jag ber dem berätta om sig själva är det många som inte vet vad de ska säga. Som om talet om den egna personen och den egna historien är något främmande. Föreställningen att det är bra att tala med någon har bytts ut mot föreställningen att det ska finnas verktyg som gör att mitt lidande magiskt försvinner. Ensamheten blir påtaglig.
I ett samhälle som rör sig mer och mer mot digital kommunikation, effektivisering och specialisering försvinner möjligheten att möta det innersta hos en människa. Tiden räcker helt enkelt inte till. Den offentliga vården kan inte erbjuda patienterna den tid de behöver för att kunna säga något meningsbärande om sig själva. I stället erbjuds de pedagogiska och kortare samtalsinsatser där patientens inre liv endast kan skymtas.
Psykoanalysens grundare Sigmund Freud menade att det finns två verkligheter. En yttre verklighet som vi alla delar och en inre verklighet. Han menade att det bredvid den yttre världen fanns en subjektiv inre värld fylld med drömmar, fantasier, minnen och känslor. En värld som inte går att nå via objektiva mätinstrument utan möjlig att nå endast via lyssnandet. Men för att det ska vara möjligt behöver någon prata. Det behövs två.
Vi måste motverka den och den enda sättet att göra det på är att tala, lyssna och umgås med varandra
I Folkhälsomyndighetens kartläggning, ”Ensamhet – förekomst, konsekvenser och åtgärder” från 2024 menar man på att ensamhet ökar risken för depression, självmord samt hjärt- och kärlsjukdomar. Ensamhet ökar risken att vi dör i förtid.
Ensamhet var vanligast bland yngre och äldre personer. Det framkommer även att det finns olika typer av ensamhet – social, emotionell och existentiell – och att det för män under 45 år är betydligt vanligare med emotionell ensamhet. Det vill säga att de inte har någon de kan prata förtroligt med. Två tredjedelar av de som tog livet sig 2022 var män.
I kartläggningen refererar man till SCB:s befolkningsstatistik från 2022 där det står att 41 procent av alla hushåll i Sverige består av en person. Besvär med ensamhet skattas av dem själva dubbelt så högt hos personer som bor ensamma.
Vården handfallen
Har ensamhet blivit en folksjukdom och kommer den allmänna vården kunna hantera den? Kommer effektiva och snabba evidensbaserade behandlingsmetoder kunna göra något åt ensamheten?
Det är tveksamt. Vårdapparaten står handfallen inför hotet som ensamheten innebär. Det är inte där lösningen finns. I stället tror jag att vi alla behöver göra motstånd mot ensamheten. Vi måste motverka den och det enda sättet att göra det på är att tala, lyssna och umgås med varandra. Ge varandra av vår dyrbara tid och i det kunna dela något. Låta vår egen inre värld möta någon annans, osjälviskt och genuint.
Så upp till kamp! Stå upp mot ensamheten. Lyssna och tala med varandra. För som filosofen Friedrich Hegel sa: det krävs två människor för att något mänskligt ska uppstå. I ensamheten dör vi.
Marcel Bernhardsson, psykolog