Fotboll, politik och språk

Ibland sägs det att sport och politik inte ska blandas ihop. Det är naturligtvis fel. Inte heller kan språk och politik hållas åtskilda.

Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribenternas egna. Vill du svara eller har du synpunkter på debattartikeln? Mejla till: debatt@gp.se

ANNONS
|

Båda sakerna illustreras i årets EM-slutspel i fotboll. Det är 24 länder som deltar, sju av dessa fanns inte som nationalstater för 35 år sedan, nämligen Georgien, Kroatien, Serbien, Slovenien, Slovakien, Tjeckien och Ukraina. Den politiska utvecklingen har lett till att nya landslag uppträder i turneringen.

Georgien och Ukraina blev självständiga stater efter Sovjetunionens sönderfall i början på 1990-talet. Snart nog hade dessa båda länder såväl egna fotbollslandslag som egna nationalspråk. Språken georgiska och ukrainska hade funnits i många hundra år men saknade status som officiella språk.

Landet Tjeckoslovakien blev efter en folkomröstning 1993 två länder, Tjeckien och Slovakien, som båda deltar i EM. De besläktade språken tjeckiska och slovakiska har funnits länge men är nu två nationalspråk. Slovakiska är sedan 2004 officiellt språk i EU.

ANNONS

Det gick fredligt till när Tjeckoslovakien blev två länder. Det kan inte sägas om utvecklingen i Jugoslavien. Krigen i landet resulterade i en rad nya stater, varav tre spelar i EM: Kroatien, Serbien och Slovenien. För 35 år sedan hade Jugoslavien ett framgångsrikt landslag i fotboll. Nu har vart och ett av länderna sitt landslag och sitt officiella språk.

För 40 år sedan hette Jugoslaviens officiella språk serbokroatiska. Det språket har nu blivit tre språk: serbiska, kroatiska och bosniska. Självklart fanns det skillnader mellan serbokroatiskan i Serbien och Kroatien, exempelvis använde man latinsk skrift i Kroatien men kyrillisk skrift i Serbien.

Distinktionen mellan språk och dialekt är problematisk. Vi talar om svenska, danska och norska som tre olika språk. Det är språkliga gradskillnader mellan länderna, och det är nationsgränserna som avgör vad som blir ett språk, ett nationalspråk.

En språkvetare uttryckte saken så här: Ett språk är en dialekt med flotta och armé. När ett område blir en självständig nation, behövs ett styrelseskick, ett försvar och en skolutbildning.

Till det kan vi lägga ett fotbollslandslag och ett officiellt språk. Eller, rättare sagt, minst ett officiellt språk. Schweiz deltar i EM med ett landslag, men har fyra officiella språk: tyska, franska, italienska och rätoromanska (ett språk i dalgångarna runt Davos). Men inget språk heter schweiziska.

ANNONS

Ett annat flerspråkigt EM-land är Belgien med de två officiella språken franska och flamländska (nära kopplat till nederländska). Inget heter belgiska.

En stat kan alltså ha flera officiella språk, men bara ett landslag – med ett undantag. Storbritannien har fyra landslag i fotboll: England, Nordirland, Skottland och Wales. Två av dem deltar i EM.

Att ett landslag är en viktig nationell symbol framgår med all önskvärd tydlighet på fotbollsläktarna. Även nationalspråket är en symbol och en källa till nationell stolthet. Inte minst i de länder som nyligen fått sin självständighet.

Politiken spelar inte i EM, men EM speglar politiken.

Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska

ANNONS