En fråga som aktualiserats av debatten om glädjebetygen är vilken roll har läraren i en marknadsdriven skola, som sätter betyg före kunskap. En term som används är "den dubbla lärarrollen", vilket innebär att lärare har två roller gentemot eleverna att fylla. Den första rollen är att stödja elevernas lärande, medan den andra rollen är att bedöma deras prestationer och tilldela betyg. Att balansera dessa två roller kan vara utmanande, särskilt i en marknadsdriven skola där utbildning har blivit en handelsvara och där betyg fungerar som ett konkurrensmedel. Detta utnyttjas ibland av skolledare, föräldrar och till och med elever själva, vilket rubbar balansen mellan de båda rollerna.
I Studio Ett i P1 säger skolminister Lotta Edholm att felet med fuskbetyg ligger hos skolorna, rektorerna och lärarna. Ulla Hamilton för Friskolornas Riksförbund menar i samma samtal att lärarna inte har tillräckligt med kunskap att besluta om rättvisande betyg. Det är sant, lärare gör fel, men ett större ansvar borde ligga på de aktörer som har möjlighet att förhindra att betyg används som konkurrensmedel i utbildningssystemet. För felet som lärare gör existerar främst på grund av marknadsskolan. Riksdagens och regeringens ansvar är större än lärarnas.
Rena hot
För två år sedan bjöd jag in mina kollegor till samtal om hur lärare kan hantera tryck från eleverna om betyg. I samtalen framkom flera exempel på påtryckningar och rena hot, flera av vilka jag själv hade upplevt. Det finns elever som vädjar till läraren att inte förstöra deras framtid genom att ge dem ett lågt betyg, genom att säga "Jag behöver ett högre betyg för att komma in på min drömutbildning", eller appellerar till lärarens relation genom att säga saker som "Jag trodde att du tyckte om mig mer än vad betyget visar", eller anklagar läraren för fördomar, som "Du är rasist/sexist." Andra skyller på läraren för deras dåliga prestation genom att säga saker som "Du gav mig inte chansen att visa vad jag kan" eller "Din undervisning är dålig och därför kan jag inte få ett högre betyg." Även öppna och förtäckta hot förekommer, till exempel "Jag ska se till att du får sparken" eller hot som har mer våldsamma undertoner. Som professionell förstår man att det handlar om känsloargument som inte ska påverka betygsättningen. Men många lärare har svårt att motstå dessa påtryckningar, och vissa elever har vant sig vid att få sin vilja igenom på detta sätt.
Det professionella svaret på dessa påtryckningar är att ta stöd från styrdokumenten och lärarens formella uppdrag. Samtidigt behöver man noga förbereda argument och dokumentation för att visa elever, vårdnadshavare och även arbetsgivare hur man arbetar med undervisning och betygsättning. Det kan hända att en lärare undervisar flera elever eller hela klasser där betygssättningen ständigt ifrågasätts, och den tid och energi som skulle kunna läggas på att förbättra undervisningen läggs istället på dokumentation och frustrerande samtal.
Som professionell förstår man att det handlar om känsloargument som inte ska påverka betygsättningen
Jag skulle vilja fråga hur det ser ut på låg- och mellanstadiet. Fram till årskurs 5 har eleverna inga betyg, och betygen i årskurs 6 används inte för sortering. Det finns därmed andra förutsättningar för lärare på de lägre stadierna att arbeta stödjande, och det kanske även finns en annan kunskapssyn bland eleverna - en sundare kunskapssyn som inte handlar om att betrakta kunskap som någonting instrumentellt men där kunskapen ändå mäts, och där utvecklingen sker progressivt. Hur lyckas låg- och mellanstadielärare motivera sina elever utan yttre motivation som betyg?
Frågan om motivation blir synlig även när man ser eleverna på högre stadier som kämpar med sin utbildning men inte når tillräckliga resultat. Dessa elever når en punkt där de inser att de inte kommer att klara kursen och därmed tappar all motivation för att fortsätta delta. Lärarens stöttande roll blir i dessa fall helt omöjlig. För dessa elever behöver skolan skapa andra mål än endast att få godkänt betyg. Utbildningen, inlärningen och den personliga samt kunskapsmässiga utvecklingen upplevs i många fall som mindre värd än betygen, något som marknaden har bestämt.
Kommer inte fungera
Jag tror att vi behöver omvärdera synen på lärarens roll och undervisningens syfte. Vi behöver också omvärdera betygens funktion och värde. Att lappa ihop sorteringssystemet samtidigt som marknadsskolan fortsätter att existera kommer inte att fungera. Större förändringar behövs. Kanske behöver man överlåta den bedömande och sorterande rollen till den instans som tar emot eleven i nästa steg? På så sätt skulle lärarens roll som utbildare återigen komma till sin rätt. Att skuldbelägga lärare, som skolministern och Friskolornas riksförbund gör, kommer bara att skada förtroendet för lärarens roll och profession ytterligare.
Rickard Öhman, lärare i filosofi och historia