Först och främst: det här är inte individkritik. Inte heller är det kritik mot att vara öppen med sina ätstörningar. Att ämnet lyfts är positivt. Däremot är erkännandet av en ätstörning ett av många steg på vägen till ett tillfrisknande. Varken Gina Tricot eller andra varumärken borde belöna det med ett betalt samarbete: det enda rimliga vore att tacka nej tills modellen i fråga är frisk.
Jag tänker ofta på om jag hade tagit mig ur mina ätstörningar om de drabbat mig i en tid som den unga upplever nu. Budskapsöverflödstiden. Influencer-, fillers-, gelnaglar-, spraytan- och gud vet vad-tiden. Min gissning: nej.
Det är en brutal uppgift att bli frisk från ätstörningar. Det är massiv kamp som pågår under lång tid och kräver en kombination av insatser. En del är den fysiska: att låta kroppen läka och åtgärda fysiska men. En del är den mentala: att hitta grundorsaken till måendet och behandla det.
Släppa osunda ideal
Men sedan återstår en viktig del: att släppa de osunda ideal man kramat så hårt och omvandlat till livsregler. Att gå emot allt man lärt sig, och det samhället applåderar: viktnedgång, ”nyttig” mat, hård träning, smalare armar eller ben eller midja. Man måste ta sig ur den sjuka bubblan, hitta tillbaka till det som är friskt. Då gäller det att det finns något friskt att hålla tag i.
Bianca Ingrosso är en av många som drabbats av en ätstörning. Men hon är också i en unik position: känd, framgångsrik, och flitigt anlitad som ansiktet utåt för varumärken som säljer produkter till en målgrupp där ätstörningar är överrepresenterade. Frivilligt eller inte: hon är en förebild. Hon vet det, och varumärkena vet det.
De kan välja att inte anlita personer som tydligt ser sjuka ut eller som uttalat är sjuka
Skillnaden mellan Gina Tricot och Bianca Ingrosso är att Bianca lever med sin ätstörning, och även om jag hoppas att hon snart söker hjälp kan hon inte separera person från sjukdom, eller sjukdom från varumärke. Det kan däremot Gina Tricot. De kan välja att inte anlita personer som tydligt ser sjuka ut eller som uttalat är sjuka.
Avslutningsvis: det är bra att vi pratar om ätstörningar, men retoriken ”nu har jag berättat om mina ätstörningar, så nu kan jag använda min kropp för att sälja produkter” köper jag inte. Det borde inte Gina Tricot heller göra. Att inte vilja bli frisk är ett sjukdomssymptom: det är tryggt att klamra sig fast vid sjukdomen och dess regler. Det borde inte uppmuntras genom erbjudanden om att fronta varumärken för unga tjejer. Åtminstone inte om vi vill minska förekomsten av ätstörningar i samhället (och ge Bianca chansen att bli frisk). Till alla som lider av ätstörningar och vill ha hjälp: Riksföreningen Frisk & Fri erbjuder stödlinje, chatt och digitala träffar om ätstörningar och kan svara på frågor om till exempel anorexi och bulimi.
Annie Croona, kommunikatör, och skribent som blivit frisk från ätstörningar