Ibland kan en vetenskaplig studie skaka om oss så rejält att vi hädanefter ser livet ur ett annat perspektiv. Ett sådant exempel är en undersökning där något så banalt som skillnaden mellan att bjuda sig själv eller någon annan på en kopp kaffe analyserades.
Deltagarna fick ett tillgodohavande på Starbucks Coffee motsvarande cirka 90 svenska kronor och blev instruerade att antingen utnyttja det själv, att bjuda någon annan eller att tillsammans gå och ta en kopp kaffe. Det visade sig att de som bjöd någon annan blev lyckligare än de som använde tillgodohavandet själva. Men lyckligast blev de som delade på tillgodohavandet och gick tillsammans och drack kaffe.
Varför är denna studie så viktig? Jo, för att den visar att vi blir lyckliga av att ge, och att vi blir ännu lyckligare om vi får uppleva den andres reaktion på vår givmildhet. Naturligtvis är denna studie inte den enda som visar på detta förhållande – undersökningarna har nu blivit så många och är så entydiga att vi kan konstatera att givande är en av de främsta vägarna till att må bra. Vilket innebär att goda gärningar gör vi inte bara för andra, utan också för vår egen skull.
Orsaken till att vi mår bra är att det finns ett så kallat belöningssystem i hjärnan som blir aktiverat av bland annat god mat, sex, narkotika och – hör och häpna – av att göra goda gärningar. Detta innebär att människan genom evolutionen försetts med egenskapen att njuta av att samarbeta och vara generös. Och utan denna koppling mellan att göra gott och att uppleva lycka är det tveksamt om den mänskliga arten hade överlevt. Vi är helt enkelt programmerade för att göra gott.
Okomplicerat
Hur ska vi tolka detta i relation till den debatt som brutit ut den senaste tiden, om det egoistiska i att ge till andra? Jag tror att svaret egentligen är ganska okomplicerat.
Det finns nämligen en rad motiv till att göra gott varav de allra flesta innehåller en egoistisk komponent. Förutom att vi rent fysiologiskt njuter av att ge kan det handla om att:
- Få uppskattning tillbaka.
- Undvika konflikter.
- Känna att man är en god människa.
- Samarbeta väl med andra människor.
- Undvika dåligt samvete.
- Slippa omgivningens negativa omdömen.
- Få vänner.
- Slippa straff för lagbrott.
- Inte stå ut med att se andra människor lida.
- Känna sig behövd.
- Ha goda relation till en högre makt.
Och så vidare.
Handlingen som räknas
Ska vi då piska oss själva och säga att den goda handlingen inte räknas eftersom vi utför den av egoistiska skäl? Absolut inte! Det är nämligen inte tanken som räknas utan handlingen. Så länge vi strävar efter att göra gott för andra gör det ingenting att vi själva gagnas av detta.
Det finns ingen motsättning i att de egoistiska motiven existerar parallellt med de som är av ”ädlare” valör. Och litar du inte på den som skriver detta så kanske du litar på Dalai Lama som har sagt att: ”Enfaldiga själviska människor tänker alltid på sig själva och resultatet blir negativt. Kloka själviska människor tänker på andra och hjälper andra så mycket de kan, och resultatet blir att de själva gynnas av detta.”
Samtidigt är det en konst att vara god. I vardagen möter vi ständigt situationer där konsekvenserna av våra handlingar är svåröverblickbara. Det kan handla om vad vi ska säga i ett samtal, hur vi ska prioritera när flera personer behöver oss, vilka välgörenhetsorganisationer vi ska donera till etcetera. Det är därför vi måste träna oss i att utveckla förmågan att göra så gott vi kan. Och att visdom och godhet (eller om man hellre vill kalla det etik) ska vara självklara skolämnen torde vara uppenbart.
För att sammanfatta:
- Vi mår bra av att göra gott för andra.
- Vi njuter ännu mer när vi får uppleva de positiva konsekvenserna av vår handling.
- Detta förtar inte på något sätt värdet av det goda i handlingen.
- Eftersom konsekvenserna av en handling kan vara svårbedömda krävs det omdöme, för att inte säga visdom, och ibland även mod och integritet för att fatta rätt beslut.
Vi kan alla bidra
Vare sig vi tror att vi befinner oss på denna jord av en slump eller att det finns en högre mening med tillvaron är två saker självklara – det ena är att vi har ett gemensamt ansvar för vår värld och det andra är att vi alla kan bidra till att göra livet bättre för våra medmänniskor, vare sig de befinner sig i vår närmiljö eller utanför.
Det är sant att vi ibland kan känna oss små och maktlösa, men då är det dags att påminna sig om att det är ett stort misstag att inte göra något eftersom man bara kan göra lite, och att allt som oftast göms det riktigt stora i det lilla, som till exempel i en kopp kaffe.
Stefan Einhorn
professor och ordförande i Centrum för social hållbarhet vid Karolinska Institutet samt författare, senast till romanen Pappan