Just nu pågår Gothenburg Horse show och med anledning av det vill vi passa på att rikta fokus mot de missförhållanden som råder inom hästsporten i dag. De senaste åren har flera stora skandaler skett i ridsporten med världskända ryttare som ägnat sig åt tortyrliknande träningsmetoder. Sporten tvår sina händer gång på gång genom att ”ta avstånd” och hänvisa till värdeord och uppförandekoder. Men våldet är så normaliserat inom hästsporten att aggressiv och våldsam ridning är vanligt förekommande på alla utbildningsnivåer och i alla hästsportgrenar.
Går det alls att komma till rätta med problemet? Enstaka smygfilmande journalister kan bara avslöja ett rötägg i taget. Krävs dolda kameror hemma hos varje tränare? Nej, vi tror att publiken har huvudrollen här.
Stor frustration
När du tittar på hästsport, live eller på teve, var uppmärksam på vad du ser. Hästarna kan på många sätt tala om att de inte trivs med sin situation. Vi måste våga se detta även om det är jobbigt för oss. Exempelvis ska en häst som är tillfreds med sin situation inte piska med svansen eller sparka omkring sig under en ritt. Då visar hästen stor frustration och försöker slå sig fri från ett obehag. En häst som gapar eller kastar med huvudet gör det ofta för att undkomma smärta eller obehag från bettet. Och en häst som rusar vilt mot ett hinder med kastande huvud och uppspärrade ögon är inte harmonisk och avslappnad, utan visar att den upplever stor negativ stress.
Publiken bör också titta på ryttaren. En ryttare som rycker i tyglarna för att bromsa, som sliter och drar för att svänga eller flaxar med armbågarna visar prov på dålig och skadlig ridning.
På motsvarande sätt kan åskådaren skilja en skicklig dressyrryttare som rider harmoniskt och mjukt, från en mindre skicklig som rider med kraft och tvång. Många dressyrryttare använder styrka för att få fram spektakulära rörelser. Detta genom att luta sig bakåt i sadeln samtidigt som hårt hållna tyglar gör hästens hals mycket kort och hästens nos dras in mot bringan. Förutom stress från offensiv och forcerad ridning, ger det hästen skador i munnen och negativ påverkan på rygg, nacke och andningsvägar. Moderna dressyrhästar är hårt skadedrabbade då ridningen ofta är direkt nedbrytande.
Dressyrdomare tenderar att premiera den sämre ridningen i dessa två exempel, där hästen är under stort tvång och rids på ett skadligt sätt
God ridning innebär i stället mjuk hand, upprätt överliv och lätt kontakt med tygeln, samt en häst som går med friare huvud och som inte piskar irriterat med svansen. Dressyrdomare tenderar att premiera den sämre ridningen i dessa två exempel, där hästen är under stort tvång och rids på ett skadligt sätt. Men om publiken vill annat så måste sporten tänka om.
Åskådarna måste generellt bli mer kritiska till inslag som bygger på hög fart, spektakulära rörelser, dunkande musik och vrålande människor på läktarna, oavsett om det handlar om dressyr, tidshoppning eller shettisgalopp. Den här typen av ”discofiering” av ridsporten leder till flängig och chansartad ridning, stressade hästar och större risk för olyckor.
Bygger på harmoni
Om hästsporten vill ha publik så måste man visa ridning som bygger på lätthet, harmoni och samarbete, frihet från tvång, skarpa bett och hårt spända nosgrimmor. Och som publik kan du faktiskt påverka genom ditt engagemang. Oavsett hästsportgren bör du fråga dig själv; ser det trevligt och harmoniskt ut? Om svaret är nej så finns där ett problem.
Var nyfiken och ställ frågor – direkt till sportens utövare eller varför inte i dina kanaler på sociala medier? Dela med dig av dina intryck från läktaren eller tv-soffan och bidra till diskussionen. Vad tycker du skaver inom ridsporten? Om du exempelvis ser en utrustningsdetalj som du inte har sett förut, kanske ett ny sorts betsling, ta gärna reda på vad det är och hur den används.
Besök om möjligt framridningen och se hur hästarna rids där. Den ridningen utgör en mycket större del av hästens liv än vad själva tävlingsritten gör. När framridningen visar dålig omsorg om hästen så är det viktigt att publiken finns även där. Säg till en funktionär om något inte ser schysst ut. Och sist men inte minst, att resa på sig och lämna läktaren eller att stänga av teven är också ett kraftfullt sätt att ta avstånd från en ritt som har gått för långt. Du måste inte uthärda dålig hästvälfärd, lika lite som hästarna ska behöva göra det.
Lollo Hernander, nätverket Hästvälfärdsgruppen
Carina Sundström, föreningen EquiEthics
Anders Eriksson, tränare och hästutbildare
Per Hendrik Waaler, dressyrryttare och tränare
Emelie De Boussard, etolog
Paulina Lundberg, etolog
Anne Haglund, leg. veterinär, specialist hästens sjukdomar
Annelie Hellström, leg. veterinär, specialist hästens fysioterapi
Maria Yttermyr, föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige
Øyvind Berven, leg veterinär, hästodontologi