Söktrycket till landets förskollärarutbildningar har över en tioårsperiod minskat kraftigt. På Göteborgs universitet har studentantalet mer än halverats, och alla med engagemang i förskollärarutbildning frågar sig varför. Det finns goda skäl att anta att förklaringarna till den låga attraktiviteten främst finns i faktorer som underbemanning, resursbrist och en allmänt bristfällig arbetsmiljö i förskolan.
En mer grundläggande förklaring skulle dock även kunna härledas till det faktum att förskollärarutbildning inte på samma sätt som andra utbildningar innebär en bildningsresa. Yrket har också låg status vilket gör det till en dålig investering för dem som med hjälp av högre utbildning vill göra en klassresa.
Närmast absurt
Inte ens för disputerade lektorer som undervisar i förskollärarutbildningen är det direkt meriterande att ha förskollärarutbildning som grund. Det är anmärkningsvärt eftersom det inom andra discipliner i princip är en självklarhet att gå vägen från grundutbildning, vidare till master för att sedan doktorera.
Det är närmast absurt att föreställa sig att exempelvis läkarutbildning skulle ledas av akademiker som inte är just läkare eller ens kunniga inom medicin. Att karriärvägarna för förskollärare är så begränsade blir därmed ytterligare en möjlig delförklaring till det låga söktrycket.
Institutionen som utbildar förskollärare vid Göteborgs universitet är tyvärr ingen bra förebild. Där har det nämligen blivit en bakgrund inom IT, socialt arbete eller från grundskolan som borgat för en karriär som utbildningsledare.
När förskollärarprogrammet införlivades i högskolan i slutet av 70-talet var det för att demokratisera universitetet som betraktades som elitistiskt. Den nuvarande låga statusen pekar dock på att detta är ett havererat projekt.
Eftersom studenterna generellt saknar akademiskt och kulturellt kapital när de börjar studera behöver utbildningen genomsyras av en kompensatorisk bildningstanke
En majoritet kvinnliga studenter från i huvudsak studieovana hem tar därmed studielån i tre och ett halvt år utan att det leder till garanterad emancipation eller kunskaper som går att växla in till inflytande utanför den egna barngruppen.
Det är således hög tid att tänka nytt för att på allvar väcka liv i tankarna bakom högskolereformen. På Handelshögskolan i Stockholm har rektorn Lars Strannegård på ett hedervärt och inspirerande sätt drivit frågan om bildning för framtidens affärsmän och – kvinnor – bland annat med hjälp av skönlitteratur, konst och humaniora – och det borde vara dags för ett liknande bildningsprojekt i förskollärarutbildningen.
För hur ska vi som samhälle kunna bilda framtidens medborgare om det inte ens är självklart att våra barn möter lärare i livets första skola som själva är exempelvis läsande människor? Den svenska modellen har länge fokuserat på att bilda underifrån, med hjälp av förskolan, men nu bör tiden vara inne också för en omvänd satsning på att kraftigt höja kvalitén på förskollärarutbildningen.
Ifrågasätta utbildningens värde
Ett bildningsprojekt likt Handelsskolans har potential att bidra till klass- och bildningsresor som på sikt kan försvara förskollärarutbildningens autonomi som utbildnings- och akademiskt fält. Eftersom studenterna generellt saknar akademiskt och kulturellt kapital när de börjar studera behöver utbildningen genomsyras av en kompensatorisk bildningstanke.
Många studenter har mammor som är förskollärare eller har själva jobbat som ”outbildade”. Det gör det möjligt att ifrågasätta utbildningens nuvarande värde för de arbetarklassens döttrar som dominerar den. Frågan är också evig. I slutet av 1800-talet debatterades nyttig eller frigörande bildning i efterdyningarna av slaveriets avskaffande. Med stark inspiration från tysk bildningsteori menade den afroamerikanske intellektuelle W.E.B DuBois att en ensidig satsning på yrkesutbildning skulle konservera de svarta som underklass. Att liknande tematik inte ens är en fråga i den svenska akademiska debatten om breddad rekrytering, trots att vi har världens kanske starkaste tradition av folklig bildning, är inget annat än en skam.
Aktiv samhälllsmedborgare
Idén om att höja statusen på yrkesutbildning genom att införliva den i akademin tycks därför ha utvecklats till en potemkinkuliss som bland annat drivs på av digitaliseringen i och med att studenterna numer spenderar en betydande del av sin utbildning i låsta digitala gemenskaper som accentuerar och konserverar bristen på kulturellt kapital.
Att den personliga bildningsresan har så otydlig plats i förskollärarprogrammet är oroväckande. En bildad förskollärare kommer nämligen inte bara bilda förskolans barn utan också vara en aktiv samhällsmedborgare som kan höja sin röst och försvara förskolans arv som bildningsinstitution i ett århundrade som tyvärr annars riskerar att bli allt annat än barnens.
Alexandra Söderman, lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet samt utbildad förskollärare,