I juni skickade utbildningsdepartementet ut ett pressmeddelande med rubriken “Sverige sämst i Europa på klassrumsdisciplin visar siffror från OECD” Undersökningen är gjord inom PISA och mäter ordningen i klassrummen. Sverige hamnade i senaste mätningen (år 2022) i bottenskiktet. Förhoppningar om att en översättningsmiss låg bakom placeringen väcktes, men grusades snabbt. När den berörda frågan uteslöts från sammanställningen var Sveriges position oförändrad. Utbildningsdepartementet konstaterade att utöver problemen med kunskapsresultat, trygghet och studiero, så ökar antalet anmälda fall av hot och våld.
Enligt Arbetsmiljöverket har anmälningarna om hot och våld i skolan fördubblats mellan åren 2012-2022. Det fysiska våldet har också blivit allt grövre och innefattar slag, sparkar, skallning, strypning och rivning. Arbetsmiljöverket summerar: “Anmälningarna rör främst hot och våld som begås av elever mot lärare, elevassistenter eller annan skolpersonal och i flera av anmälningarna nämns att liknande våld har skett tidigare - eller till och med på regelbunden basis”. Dessutom är den verkliga siffran troligen ännu högre. Avtrubbningseffekten leder till normalisering; tillbud anmäls inte.
Utsatts för våld
Fackförbundet Sveriges Lärare har utfört en egen undersökning om lärares arbetsmiljö som publicerades i mars, 2024. Av 2500 lärare i för- och grundskolan uppgav 6 av 10 att de utsatts för hot eller våld i skolan det senaste året. Under våren genomfördes kampanjen “Stockholms skolor larmar” på Instagram, där den lokala Stockholmsavdelningen publicerade anonymiserade anmälningar från stadens system för tillbudsrapportering. En skrämmande läsning.
Ytterligare undersökningar vittnar om en oacceptabel situation för många elever. När Brottsförebyggande rådet återkommande frågar elever i årskurs 9 om utsatthet för brott, uppger nästan hälften att de utsatts för stöld, misshandel, hot, rån eller sexualbrott minst en gång under de senaste tolv månaderna. Ofta sker detta i skolmiljön. Skolinspektionen, barn- och elevombudet samt skolors egna rapporteringssystem ger ytterligare inblickar i en miljö som lämnar mycket övrigt att önska.
Ändå försöker vissa tona ner allvaret genom relativiserande tillbakablickar på den egna skolgången. Andra menar att allt beror på de senaste årens nedskärningar och att oönskade beteenden skulle kunna förebyggas bort, om resurserna fanns. Med förminskande uttryck förmedlas en bild av “yrvädersbarn”, som “inte passar in i mallen” och har det “trassligt i tillvaron”. Låt oss vara tydliga: Det är inte “yrvädersbarn” som hotar och misshandlar, som röker på inne på skoltoaletterna, gör upp drogaffärer i korridorerna eller kommer till klassrummet i skottsäker väst.
Med förminskande uttryck förmedlas en bild av “yrvädersbarn”, som “inte passar in i mallen” och har det “trassligt i tillvaron”
I den bästa av världar hade dessa elever kanske aldrig hamnat snett – om bara resurserna funnits. I väntan på det scenariot måste vi ha andra alternativ, anpassade till den faktiska verkligheten. I första hand behöver skollagen tillämpas fullt ut. När möjligheterna är uttömda måste elever kunna omplaceras, tillfälligt eller permanent i mindre grupper eller särskilda verksamheter. I dag sker det sällan på grund av kostnader, komplicerade regler, rädsla att göra fel eller övertygelse om att inkludering alltid är det bästa.
Läget är allvarligt. Vi måste våga se arten och omfattningen av problemen. Först då kan vi sätta in verkningsfulla insatser för att skapa ordning och reda, trygghet och studiero – eller vad man nu vill kalla det. En absolut grundförutsättning för en fungerande skola.
Therese Rosengren, gymnasielärare och författare.