Estniskan Kaja Kallas efterträder spanjoren Josep Borell som hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik i EU. Beskedet, som varit väntat inom den estniska politiken, kom officiellt för några dagar sedan. Kallas, som i botten är jurist och ekonom, avgår därmed som premiärminister hemma i Estland. Vad kan valet av Kallas komma att innebära för EU på världsscenen? Det är en kraftfull utrikes- och säkerhetspolitisk markering från Unionen, och en välkommen sådan.
Från allra första början har Kallas tagit kommandot internationellt i Europa och varit den mest tydliga och obevekliga regeringsföreträdaren bland EU:s medlemsstater gentemot Vladimir Putin efter Ukraina-invasionen. Europas nya järnlady, har hon följdriktigt kallats. Redan dagen efter den inleddes, gick hon ut med att Estland skulle bistå Ukraina med vapen och materiel, och det har landet fortsatt med, trots att enigheten idag inte är lika unison som 2022 på grund av det högerpopulistiska EKRE:s ställningstaganden. Estland har också öppnat gränserna för nära 60 000 ukrainska flyktingar, som snabbt, oändligt mycket snabbare än i Sverige, kunnat få arbeten, lära sig språket och säkerställts skolgång för barnen.
Motkraft till Trump
Vem ska man ringa man ringer EU, är ett stående skämt avsett att peka på EU:s svaghet som internationell aktör. Men när Kallas lyfter på luren, gör hon det för att mejsla ut EU:s distinkta roll. Hennes linje i utrikespolitiken har varit glasklar, att möta Putins aggression med fasthet, med aldrig sviktande stöd till Ukraina, och med enighet på Europanivå. Kommer Donald Trump att sitta vid rodret efter valet i USA den 5 november, något som ter sig än troligare efter mordförsöket, kommer han att få svårt att få med sig EU på att Ukraina ska förhandla med Ryssland om sina östra territorier. Inte heller kan han köra fram försvarsutgiftskortet med Kallas. Estland, som varit Natomedlem sedan 2004, lägger idag redan tre procent på det inhemska försvaret och det kan bli mer.
Framförallt är det emellertid en markering gentemot Ryssland och Vladimir Putin, som nu får se sin hårdaste och mest exekutiva kritiker vid det säkerhetspolitiska rodret i EU.
Framförallt är det emellertid en markering gentemot Ryssland och Vladimir Putin, som nu får se sin hårdaste och mest exekutiva kritiker vid det säkerhetspolitiska rodret i EU. Därtill en person som Ryssland utfärdade, i februari 2024, en arresteringsorder gentemot, för att ha förflyttat sovjetiska krigsmonument i Estland. För första gången har en regeringsföreträdare blivit satt på ryska inrikesministeriets ”wanted-lista”.
I det läge som nu råder i världen, där Rysslands krig i Ukraina inte går mot något slut i närtid, något som kan få medlemsstaternas osedvanliga enighet att börja luckras upp, behöver många av företrädarna ständigt påminnas om vilket slags imperialistisk stat Ryssland historiskt varit och efter några korta år på 1990-talet med full kraft åter utvecklats till. Att förstå och känna till 1900-talshistorien är en nödvändighet för att rätt kunna bedöma också dagens samhälle och politik.
Baltisk sympati
Kaja Kallas, vars hemland blev ockuperat av Rysslands föregångare Sovjetunionen först 1940 och sedan 1944, med massdeportationer, avrättningar och terror som följd, vet därför vad hon talar om. I likhet med grannländerna Lettland och Litauen varade Estlands ockupation ända till 1991. Den estniska och baltiska blicken på Ryssland har, både innan 1940 och efter 1991, följaktligen alltid varit sakligt bedömande, aldrig drömmande. Den starka sympatin med och stödet för Ukrainas folk och statsledningen där bottnar också den i en gemensam historia. Hela västra Ukraina, där vi nu ofta hör talas om staden Lviv genom det pågående kriget, blev också ockuperat av Sovjetunionen under Andra världskrigets slut. Ett blodigt fortsättningskrig mellan den ukrainska motståndsorganisationen och Sovjetarmén som pågick under flera år blev följden.
I Europa idag är vi inte bortskämda med de klassiska politiska dygder som Kallas i mycket manifesterar. Istället för omdöme och saklighet är det uppjagade stämningslägen och råa tillmälen som satt sin prägel på politiken. I det politiska läge som uppstått efter valen till Europaparlamentet, där de högerextrema stärkt sin ställning och stödet för Ryssland obegripligt nog ser ut att öka, behövs det politiker som kan hålla huvudet kallt, utan att tumma på empati och moral. Kaja Kallas kommer att ta plats i den europeiska politiken, men göra det inte genom agitatoriska utspel utan genom kunnande, handlingskraft och omdöme. För en gångs skull i europeisk politik ser det ljusare ut än på länge.
Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, Uppsala universitet