Vi börjar med en fråga. Jag mötte en granne på min hundpromenad och han undrade om jag hade något att säga om ordet skråe. Ett ord som, det måste erkännas, inte ingår i mitt ordförråd.
Grannen mindes ordet från sin barndom i Skepplandatrakten. Hans far använde det nedsättande om andra. Det betydde ungefär ’odugling’: ”en riktig skråe”.
Eftersom jag varken var försedd med dator eller ordbok under promenaden, blev jag svaret skyldig.
Väl hemma utförde jag den snabbaste och enklaste arbetsinsatsen. Jag sökte ordet på webbplatsen svenska.se, där man kan söka ord i tre ordböcker: Akademiens ordlista (SAOL), Svensk ordbok (SO) och den stora Svenska Akademiens ordbok (SAOB).
Efter någon sekund hittade jag skråe i SAOB, just i den stavningen. Det luriga är förstås att ”slå upp” ett ord som man aldrig sett i skrift. Uttalen varierar dialektalt, och det är särskilt vokalerna som gör det svårt. Tre konsonanter i början på ordet, som i skråe, underlättar definitivt.
SAOB skriver att ordet används i vissa trakter, är vardagligt eller bygdemålsfärgat. Som betydelse anges ’svag, eländig eller oduglig stackare’, ’spektakel’ och ’skrälle’. Klart nedvärderande, alltså. SAOB anger också att ordet kan användas som svordom, som ett svagare alternativ till fan och jävel.
Mer behöver man kanske inte veta, men det finns möjlighet att gå vidare och vända sig till Rietz Svenskt Dialektlexikon från 1867, som också det är tillgängligt på nätet. Det kräver lite mer arbete att söka orden där, men med lite tålamod går det.
Rietz har med ordet och skriver att det funnits på flera håll i landet. Betydelsen beskrivs på samma sätt som i SAOB, och det ges exempel som ”din gamle skråe”. Från Västergötland och Dalsland anges också betydelsen ’trätgirig person’.
Även Rietz anger att ordet kan användas som svordom: ”Dä va skråen!”. De här uppgifterna är alltså från mitten på 1800-talet.
SAOB har också en referens till Sven Hofs bok Dialectus Vestrogothica från 1772. Boken skrevs på latin, dåtidens vetenskapliga språk, men den har översatts till svenska.
Hof var född i Skara och blev efter studier i Uppsala lektor vid gymnasiet i Skara. Han beskriver skillnader mellan västgötskan och svenskt standarsspråk, som det talades i Uppsala och Stockholm.
Hof skriver följande om skråe: ”enn swag, siuklig åkk ynkelig männischa”. Att ordet nämns tyder på att han tycker att det är västgötskt.
Vi har spårat ordet till 1700-talet, men självklart är det äldre än så. Förmodligen har det fornnordiska rötter. Det är sannolikt kopplat till skrov i betydelsen benstomme, skelett, till exempel ett kycklingskrov. Engelskans scrag ’skranglig, mager varelse’ kan möjligen ha samma ursprung, men då är vi långt tillbaka i tiden.
Så långt ordet skråe. Förvisso en udda detalj, men det finns ytterligare några hundra tusen ord i SAOB. Allt för att stilla den språkliga nyfikenheten. En rolig syssla med massor av kulturhistoria.
Kolla SAOB, för skråen!
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska