Många anhöriga tvingas ta ett ansvar som de inte är beredda på. Forskare har kommit fram till att den tid anhöriga lägger ner på att ta hand om sina anhöriga är värd mer än 152 miljarder kronor per år medan den tid samhället lägger ner är värd 162 miljarder. ”Omkring var femte svensk ger stöd eller omsorg till en närstående när offentlig vård och omsorg inte fungerar” skriver Socialstyrelsen 2020.
När kommuner backar från sitt ansvar gentemot äldre blir det dubbel börda för anhöriga. Ambitionen för äldreomsorg har minskat de senaste tjugo åren samtidigt som kommunerna lägger mindre pengar på äldreomsorgen, rapporterar Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys.
Ansvar på heltid
I verkligheten betyder det att många tvingas ta ansvar för en dement och sjuk partner på heltid under många år. Att bo tillsammans med en dement och sjuk person innebär att hemmet förvandlas till en allmän plats med personal som kommer alla tider på dygnet. Hemmet blir en upplagsplats för mediciner, diverse utrustning, blöjor och annat förbrukningsmaterial.
Det blir omöjligt, för den som har ansvaret, att sova en hel natt och att koppla av, och vänner försvinner. Att inte kunna resa eller njuta av aktiviteter tillsammans med en kär make efter ett långt arbetsliv är illa nog. Att i stället känna sig inlåst, utarbetad, deprimerad och kanske själv bli sjuk på kuppen, var ju inte hur man föreställde sig tiden som pensionär. ”Dessutom”, säger en väninna som är i en liknande situation, ”blir man ofta bemött som mindre vetande av kommunens personal.”
Tanken var ju, att alla som kan ska jobba och betala skatt och den som inte kan det ska få vård och omsorg. För det betalar vi solidariskt via skatten. Som pensionär har man rätt till ”skälig levnadsstandard”. Andra grupper kan ha rätt till ”god levnadsstandard”. Det är kommunen där man bor som bestämmer vad som är ”skälig levnadsstandard” för en sjuk, äldre person. Gentemot kommunens beslut är man rättslös. Ibland kan hjälp från en stridbar anhörig förbättra situationen.
Allt färre, som mår allt sämre, beviljas hemtjänst eller plats på särskilt boende.
Juridiskt har ”anhörig” en bestämd betydelse, medan kommuner har sina egna tolkningar av vem som är anhörig. Alla som kan hjälper med glädje sin gamla mamma med småsaker. Det är vid en kris, en stroke eller liknande som plötsligt ett stort ansvar landar på en anhörig. Ofta är det en dotter som tvingas se till att föräldern kommer iväg till husläkare/specialist, terapeut, tar sin medicin, pratar med biståndshandläggare, betalar räkningar, pratar med läkare, koordinerar specialistläkare, husläkare, färdtjänst, hemsjukvård och hemtjänst.
Drabbar kvinnorna
Vanligen jobbar alla anhöriga för fullt, har familj, barn, barnbarn – kort sagt ett liv - och står handfallna när en äldre släkting behöver mycket hjälp. Det är tufft att upptäcka att i kommunen är ”nej” det vanligaste beskedet för att få en insats. Allt färre, som mår allt sämre, beviljas hemtjänst eller plats på särskilt boende.
Inte konstigt att det oftast är kvinnor som går in i väggen, går ner i arbetstid eller slutar jobba för att hinna med vård och hjälp till anhörig. Samtidigt som det finns behov av kvalificerad arbetskraft.
Vård utförd av anhöriga motsvarar ca 3 procent av BNP. En anhörigvårdare bidrar med cirka 128 000 kronor om året via direkta utlägg, minskad inkomst med mer. Siffran kommer från en rapporten Kostnadsanalys av anhörigomsorg från 2021. ”Det är det offentligas skyldighet – inte anhörigas – att tillgodose enskildas behov och stöd och vård”, står det i en proposition från 2008. Vem har bestämt att detta inte längre gäller?
Ska det vara okej att varje kommun beslutar om skälig levnadsnivå? Ska det vara okej att tvingas gå ner i tid för att ta hand om en sjuk partner eller förälder? Ska det vara okej att kommuner ostraffat försummar äldreomsorgen utan att någon höjer på ögonbrynen?
Lisbeth Crabo, PhD, medlem i Äldreupproret som skapar opinion i frågor som rör synen på äldre och äldreomsorgen