I veckan samlas rikets högsta statsorgan, riksdagen, för att inleda ett nytt arbetsår med riksmötets öppnande den 10 september. Men då hamnar de 349 valda ombuden för Sveriges folk i skuggan av företrädarna för demokratins motsats, monarkin. Kungen och hans familj stjäl showen genom att anlöpa Riksdagshuset med överdådig pompa.
Sedan författningsreformen för femtio år sedan är kungen enbart en symbol och historisk reminiscens utan en enda nödvändig uppgift enligt grundlagen. Om kungen är förhindrad att utföra någon av sina tre däri reglerade plikter inträder helt enkelt någon annan: vid riksdagens öppnande och regeringsskifte talmannen och vid sammanträde med utrikesnämnden statsministern.
Efter att demokratin blivit grundlagsfäst i den nya regeringsformen anpassades riksdagens öppnande från 1975 till att kungen förlorat sin gamla ställning. Det forna ceremonityngda öppnandet av riksdagen i Rikssalen på Slottet byttes mot att kungen tog bil till det tillfälliga riksdagshuset i Kulturhuset och rulltrappan upp till plenisalen.
Exploatering av en statsceremoni
Men därefter har kungen byggt upp ett nytt extravagant ceremoniel med sig själv i centrum när riksdagen ska öppnas. Denna exploatering av en statsceremoni ägnad folkets valda ombud är ett uttryck för tondövhet inför den konstitutionella begränsning av monarkens roll som uppnåtts på demokratisk väg. Kungens tillvaro präglas av maktmarkörer, trots att han förlorat all formell makt. Kvar står en fasad av historiska kulisser, som i sin glans appellerar till åskådare som kantar hans väg. Allt ingår i en mycket medveten PR-strategi för att med fåfänga medborgares sympati bevara monarkin.
Kungens årliga förflyttning från slottet till riksdagshuset för riksmötets öppnande i september är ett flagrant och symptomatiskt uttryck för den problematiska relationen mellan monarki och demokrati.
I denna ögon- och öronbedövande grannlåt försvinner de huvudpersoner som hela evenemanget i Riksdagshuset är till för.
I stället för att promenera sträckan på drygt hundra meter transporteras kungen och andra medlemmar av kungahuset militärt inramade i hästdragen galavagn med beriden eskort ur Livgardets livbataljon och med Livgardets livkompani paraderande och Arméns musikkår spelande vid framkomsten till Riksplan.
I denna ögon- och öronbedövande grannlåt försvinner de huvudpersoner som hela evenemanget i Riksdagshuset är till för, de företrädare som medborgarna valt för att bära den svenska demokratin under mandatperioden. Det är svårt att föreställa sig en mer massiv antidemokratisk demonstration för att kväva folkviljans manifestation på demokratins högtidsdag.
Varför tågar inte i stället alla de valda riksdagsledamöterna in till högtidlig musik i valkretsordning med talmannen i spetsen, så att medborgarna i hela landet kan följa när deras representanter intar folkstyrets högborg? Kungafamiljen kan då redan ha tagit plats i kammaren, precis som när Nobelpristagarna vid prisutdelningen i Konserthuset anländer efter de kungliga.
Det är hög tid att kungen studerar förarbetena till 1974 års regeringsform och får insikt om sin sekundära roll i förhållande till Sveriges riksdag.
Per Andersson, statsvetare och författare