I riksdagen har alla partier utom Kristdemokraterna och Socialdemokraterna tagit ställning för att frågan behöver utredas. Tidigare i höst ändrade sig Centerpartiet. De vill nu ha en statlig utredning som ska komma fram till eutanasi. Vid samma stämma avslogs motioner att Centerpartiet tar ställning för eutanasi och assisterat döende i Sverige. De motsägelsefulla besluten togs trots att partistyrelsen föreslagit stämman att ”patienter inte ska kunna kräva att vården aktivt ska kunna hjälpa dem att dö”.
Frågan om dödshjälp är komplicerad. Intern oro blir lätt följden när partier omprövar etiska ställningstaganden. Delvis tycks det nu ha skett genom utnötning. År efter år motionerades förslag som tidigare hade behandlats och avslagits. Det sker också ständigt generationsskiften av politiker, där åsikter inte alltid förändras genom argumentens tyngd utan snarare genom att nya folkvalda kommer med en annan syn på liv och död.
Dödande injektion
Det viktigaste nu är ett krav: självbestämmande. Vid första anblicken verkar det tilltalande. Men vid närmare eftertanke handlar det inte enbart om det egna livet. Vid eutanasi är ju det vanligaste kravet att läkare ges uppgiften att ge en dödande injektion. Vid assisterat döende handlar det om att någon annan hjälper till med förberedelserna, men den livströtte själv utför handlingen. Men är det rimligt att nu bryta mot en princip som varit central för läkare och hela sjukvården genom Europas historia?
Kravet på självbestämmande underminerar Sveriges noll-vision vad gäller självmord. Hela samhället är inställt på att självmord ska förhindras. Centerstämman fattade beslut att öka insatserna att förhindra självmord, att antalet självmord ska halveras till 2030 och att varje kommun ska ”ha ett systematiskt arbete med suicidprevention”. Men hur stämmer detta med självbestämmande? Var går gränserna för den enskildes rätt till sin död?
Syftet med den vården är att med bibehållen respekt för livet skapa livskvalitet vid livets slutskede
Vi lever i en tid där sjukvården kan lindra smärta mer än någonsin och den palliativa vården har blivit en egen medicinsk specialitet. Syftet med den vården är att med bibehållen respekt för livet skapa livskvalitet vid livets slutskede. Det handlar om att de sista veckorna tillsammans med anhöriga, vänner och personal ska bli så rika som möjligt genom medicinskt, psykologiskt, socialt och andligt/existentiellt stöd. Att sakta och obarmhärtigt brytas ner är oerhört svårt. Framför allt för den som drabbas men också för de närstående. Att veta vad man själv kommer att möta om man drabbas av en svår sjukdom och att få välja bort det är en förståelig önskan. Men i viktiga och komplexa frågor måste vi också se till följderna i ett större perspektiv, även om det är svårt mitt i prövningen.
Gälla minderåriga
Riskerna för dödshjälpssmitta är uppenbar. Allt fler väljer dödshjälp i Kanada. Högsta domstolen beslöt år 2015 att förbud mot eutanasi och assisterat självmord inte var förenliga med konstitutionens rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Parlamentet lagstiftade ett år senare om rätt till eutanasi. Det viktigaste kriteriet för självbestämmande vid allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning definierades som en ”rimligt förutsebar naturlig död”. År 2019 dömde en delstatlig domstol, Cours Supérieure Quebec, att det kriteriet inte var i enlighet med konstitutionen. Självbestämmandet gäller nu även personer som inte fått medicinskt eller socialt stöd för sjukdom och handikapp. Nu föreslås kriterierna vidgas även till psykisk sjukdom och minderåriga. I delstaten Quebec måste även palliativa vårdanstalter erbjuda dödshjälp för dementa.
Med legaliserad dödshjälp ökar trycket på oss att välja det. Mot denna utveckling står sjukvårdens grundläggande uppgift att bota, lindra och trösta. Inte att aktivt döda. Vi kristdemokrater säger nej till dödshjälp. Vi menar att sjukvården aldrig bör få uppgiften att aktivt avsluta människors liv.
Stefan Svensson (KD) Regionråd
Pernilla Wendesten (KD) Regionrådsersättare
Magnus Jacobsson (KD) Riksdagsledamot