Det är en varm sommardag i juli. På gatorna runt om i staden syns fotbollssupportrar som går med bestämda steg mot stadion för att sjunga fram sitt älskade lag till en ny seger. Fast gör de det?
Läktarkulturen har de senaste 10 åren blivit sämre. Det är färre supportrar som kommer till stadion för att sjunga fram sitt lag. Det är fler människor som sitter och vill ”slappa och kolla på fotboll”.
Är man på ståplats är det känt att sikten kan skymmas av flaggor, det sjungs högt och man hoppar och studsar. Den delen av stadion är till för just det, men lek med tanken att även de övriga delarna av stadion skulle följa med i sången. Vilken häftig känsla det hade varit, vilken inramning och vilken stämning det hade kunnat bli.
Enorm kontrast
Jag har de senaste åren hittat min plats på Eleda Stadion, på Norra stå; vi sjunger, hoppar och supportar så mycket vi kan. Jag älskar ståplats. Jag älskar att springa upp för trapporna och se taket, springa ner och hitta min plats bland alla supportrar. Stå och skrika och sjunga mig hes, hoppa så fötterna värker och känna lyckoruset i kroppen. I paus går vi ut på ståplatstorget och pratar med de man lärt känna genom fotbollen men också bekanta. Pratar hur matchen är, har varit och självklart hur vi vill att den ska vara i andra halvlek. Alla är glada och lika taggade på fotboll som jag är.
Nyligen hamnade jag på sittplats när jag besökte Eleda med några vänner, för att heja på mitt Malmö FF. Jag har inte suttit på sittplats på många år och när det hade gått en kvart förstod jag varför. Jag sjöng precis lika högt som jag hade gjort på ståplats, men skillnaden var nu att folk runt omkring mig höll för öronen, de slängde blickar mot mig och till sist tystnade jag också.
När jag kollade till höger om mig satt det människor som spelade spel på sin mobil, de var tysta och totalt ointresserade av vad som hände på planen. Andra pratade i telefon, svarade på mejl.
När jag kollade till höger om mig satt det människor som spelade spel på sin mobil, de var tysta och totalt ointresserade av vad som hände på planen. Andra pratade i telefon, svarade på mejl. Ja, listan kan göras lång över vad som händer på läktaren. Vad som inte händer är just det som man ska vara där för att göra – sjunga fram sitt lag till en ny seger. Det ska inte spela någon roll var på stadion du sitter, att stötta sitt lag är en del av matchupplevelsen.
Läktarkulturen slocknar
I en frustration gick jag ut på plattformen X och skrev min ilska om just detta.
”Är läktaren en plats för alla? Jag säger nej” skrev jag. Självklart får alla som vill gå på fotbollsmatcher, men varför går man på fotboll om man är totalt ointresserad av att ens kolla på vad som händer på planen? Om man är så ointresserad av det så kan man stanna hemma och lämna plats till de som ger 100 procent även om de sitter på en av sittsektionerna.
Många menar att jag har fel, att fotboll är till för alla, även om de inte vill sjunga eller engagera sig.
Många människor höll inte med mig och menar att jag har fel, att fotboll är till för alla, även för de som inte vill sjunga eller engagera sig. Någon svarade ”vill man köpa biljett på en sittplats och hålla käften hela matchen får man göra det”. En skrev ”är matbutiken till för alla?”. En tredje menade att hen går på fotboll för underhållningen, inte för att stötta ett specifikt lag: ”det är inte mitt ansvar att se till att spelarna är motiverade. Det är ett skådespel jag betalar för, och förväntar mig valuta för pengarna”.
Jag förstår deras tankar men jag håller inte med, och uppenbarligen gör inte andra det heller eftersom jag får meddelanden från människor som håller med mig om att läktarkulturen blivit sämre. Vi ger inte lika mycket. Folk står eller sitter och är tysta och pillar mest på telefonen. Min fråga väckte en hel del reaktioner och är därför värd att pratas om.
Så finns det någon lösning? Jag tror det. Jag tror att vi alla måste ta ett steg tillbaka och hitta supportern i oss. Finna nykärlek för fotbollskulturen och påminna oss om varför vi är där. Vi går på fotboll för att vi vill se laget vi älskar vinna matcher och förhoppningsvis titlar. Det spelar ingen roll var på stadion du är – ge järnet för ditt lag på sitt- eller ståplats. Så gör säkert killarna på planen detsamma. I slutet av dagen är det precis det som det ska handla om. Kärleken för fotbollen.
Josefine Malmquist, hängiven fotbollssupporter